Och skulle alltid klara sig och han var inte kriminell utan en pojkvän, någon som älskade deras dotter och syster. Det är naturligtvis en tragedi som beskrivs när mamman och systern till den unga flicka, som sköts i huvudet i Uddevalla i början av mars i år, pratar om henne. Hon som var helt oskyldig och bara hade följt med sin pojkvän. Hon satt i en bil och väntade på att pojkvännen skulle komma tillbaka när hon brutalt avrättades. Då hjälpte det inte att hon var Rambo, som hon brukade säga. Hon blev 18 år.
En 23-åring har dömts till livstids fängelse för morden på de tre som utfördes i mörkret i skymundan som hämnd för att pappan till mördaren hade blivit kränkt genom ett rån när han själv var borta på semester. De båda männen var inte beredda på att bli dödade. Det kom som en överraskning för dem - en av dem hade en mobil i ena handen och en tändare i den andra - och den ene av dem hade aldrig tagit med sin flickvän till platsen, om han hade trott att hon var i fara, säger både mamman och systern till henne. Inte heller kan de förlåta vad som har hänt. Hatet är stort hos dem.
De vet fortfarande inte varför det hände. De har ingen insikt i att deras 18-åriga syster och dotter levde ett farligt liv. De säger om pojkvännen att de kände den verkliga personen. Han som var så kär och som hade en sida som var kriminell, men det var inte den verkliga pojkvännen utan han var öm och omhändertagande. Egentligen. Jag har hört det där förut. Från närstående i min egen släkt då en man blev anklagad av polisen och ställdes inför rätta. Han var tillsammans med en ung flicka i vår släkt. Han var naturligtvis oskyldig enligt sig själv och både flickan och hennes pappa försvarade honom ända tills domen kom där det framgick helt klart att pojkvännen var kriminell. Sedan hördes inte ett ord om honom mer.
Nu ligger de båda i det här fallet, den kriminelle pojkvännen och den 18-åriga flickan begravda bredvid varandra. Som om de vore Julia och Romeo. Det är de inte. Det är omedvetenhet som har gjort att de är döda. Både hos dem själva och hos omgivningen. Man kan inte ha en kriminell sida som går att bortse ifrån i det vanliga livet. Så fungerar inte verkligheten. Och att hata löser heller ingenting, vilket mamman och dottern säger att de gör. Att förlåta är att förlåta sig själv i första hand för att man inte kunde hjälpa och rädda. För att man inte begrep. Man behöver inte förlåta gärningen som utfördes, inte den andra människan heller, inte den kriminelle. Bara sig själv.
Här skrev jag om morden när de hände.
5.11.2015
Och här beskrivs varför kvinnor är tillsammans med kriminella: de är machomän, riktiga män och inte beiga och föräldralediga. Kvinnorna vill inte heller se den verkliga bilden, är inte realistiska utan de vill ha det som de har målat upp för sig själva. De känner sig trygga och beskyddade. Liksom tydligen både systern och mamman i fallet ovan, som själva drogs in i samma sfär som den dödade i Uddevalla. Natalie har berättat i senaste Nya Efterlyst att hon själv är uppväxt i en sådan miljö och därför gillar sådana män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar