Grupper får inte ställas mot varandra

UPPDATERAT
Det är rubriken på Svenskans debattartikel som Britta Lejon har skrivit. Hon är född in i den socialdemokratiska politiken genom sin mamma Anna-Greta Leijon. Britta Lejon jobbar fackligt och skriver om att ifall "asylmottagandet börjar ställas mot välfärden så kommer vi få problem med tilliten som håller samman Sverige". Ja den debattartikeln hade behövt komma för länge sedan. Nu är det för sent. 

Hon är ordförande i fackförbundet ST som organiserar människor på högskolor, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och skatteverket. Britta Lejon menar att vi behöver beredskapsjobb och praktikplatser för nyanlända. Hon har tydligen inte följt med utvecklingen. Beredskapsjobb fanns på 30-talet och de användes för att bygga vägar och murar bland annat. Tunga jobb för män. Numera finns det lönebidrag och annat som nyanländas arbetsgivare kan få. På statliga myndigheter ska nyanlända få snabbspår, menar hon. Ja, det skulle betyda att de som kommer utifrån kan ta över myndigheter ännu snabbare än i dag och att korruptionen och fusket kan breda ut sig. Tyvärr. När den svenska gammaldags modellen med stabilitet och ärlighet inte längre består.

Grupper har länge ställts mot varandra, åtminstone sedan jag föddes. Det har aldrig funnits någon ekonomisk jämlikhet i landet. Inget utdelande av pengar från himlen. Alla har alltid fått jobba sig till det de har behövt. Och tagit de jobb de har kunnat få. Sverige har istället numera gått in i någon slags kristen välgörenhetsmodell, som inte är så lätt att tillämpa i det egna landet. Det blir för dyrt. Det var lättare förr i tiden när Sverige skulle hjälpa alla i deras egna länder genom hjälporganisationer och genom FN. 

Britta Lejons artikel känns trött. Hon vet att det inte finns resurser, varken mänskliga eller i form av ekonomi, för att lösa Sveriges situation i dag när vi har tagit emot kring 35 000 ensamkommande barn och sammanlagt kring 200 000 asylsökande förra året. Bara de ensamkommande barnen kostar lika mycket som det svenska försvaret. Det kostar kring 30 miljarder till att ta emot de "vanliga flyktingarna". Och det är lågt räknat på 150 000 per år netto med brutto på 200 000 kronor, avräknat då för att flyktingarna konsumerar och också betalar moms. Så hela summan blir omkring 100 miljarder per år. Inräknat då de vi betalar för som har funnits här några år. Vi har en budget allt som allt på 1 000 miljarder i Sverige. Det borde räcka, men det gör det inte.

Att det inte räcker med varken pengar eller mänsklig kraft beror av utmattning eller det som kallas "emotional fatigue" och betecknar att det är okej att hjälpa människor ett tag, när de är i nöd, men inte år ut och år in. Hjälporganisationer känner väl till detta faktum. Vi vill inte ständigt betala tio procent till nya invånare av våra inkomster. Det blir som att betala tionde nu igen, vilket vi gjorde till kyrkan förr i tiden, men som nu är avskaffat. Och det är inte bara till de nytillkomna vi ska betala utan till alla, som har befunnit sig här i åratal, men som aldrig kan ingå i vår skapade svenska gemenskap med självförsörjning. Vi måste ta hand om dem som om de vore barn hela livet. Inget samhälle klarar en sådan påfrestning.
2.1.2016
I Gnesta gjorde flyktingarna en svensk flagga i trä i en konstprojekt. Det var deras sätt att tacka Sverige för allt de får och har fått. Eller som Imad Alshatti uttryckte det: "Hela mitt liv har jag arbetat och slitit för att få kunna överleva. Men så fort jag kom till Sverige har jag fått allting jag behövt."

Vi ser det som självklart att den här
gamla kvinnan inte ska försörja
sitt barn och barnbarn.
Men att vi och hon ska ta hand om fler och fler
nya svenskar.
Ta hand om dem och försörja dem.