Jessica Skarpsvärd vet att hon ska dö

Hon är journalist, 36 år gammal från Växjö och framträdde nyss i TV4:s morgonprogram. Hon har äggstockscancer och hennes prognos säger att hon har kanske 2-3 år kvar att leva. Hon har små barn: Ursula 7 år och Alve 3 år. Hon säger att hon är lyckligare nu än när hon blev sjuk för då levde hon så få dagar per år: när hon såg fram mot nästa resa eller semester medan nu lever hon varje dag, i vardagen med barnen och när hon går till tvättstugan. I det lilla livet. 

Hon har genomgått en snabbkurs i hur man ska leva helt enkelt. En del begriper det inte ens som mycket gamla. De fattar inte hur livet ska gestaltas. Vi ska alla dö. Vi vet bara inte när. Jag har en 80-årig väninna, som jag har brutit vänskapen med, för hon är skräckslagen för att dö. Hon kämpar fortfarande med sitt ego och sin känsla av att vara drottning i sin värld - inte kan hon försvinna - och jag har inte resurser att hjälpa henne med detta. Detta är således inte en åldersfråga utan handlar om mognad och upplevelse.

Själv har jag tänkt ungefär som Jessica Skarpsvärd sedan jag var i 30-årsåldern: vad skulle jag göra om jag skulle dö i morgon. Är det något jag behöver göra? Detta eftersom jag hade hittat min mamma död som 22-åring och hade begripit på djupet att vi alla dör. Ofta är det inte något särskilt som behöver göras, utan bara att leva på, för jag försöker hålla relationer och framtiden fri för mina närmaste när det gäller kärlek till dem och ekonomi som berör dem. Meningen med livet är att leva det. På alla nivåer. Det är vår förbannelse och lycka som människor att vi kan se bakåt och framåt. Att vi kan kontrollera en del av framtiden precis som Jessica Skarpsvärd nu försöker göra genom att lämna något efter sig till sina barn. Hennes cancer har spritt sig till lungorna och skelettet. 

Jag har följt min sambo till döden i cancer. Han dog den 5 december 2014 och vi som familj jobbar fortfarande på att hantera den sorg och saknad, som finns efter honom. Sorg går hand i hand med vrede. Det är två sidor av samma mynt och svårast är det för yngste sonen. Han är lika gammal som jag var när jag sörjde min mamma så djupt att jag knappt begrep det och därför fick vara ett tag på psyket. Efter det förstod jag hur detta skulle hanteras och har sökt hjälp flera gånger senare i livet, när jag kände att det här blir för mycket. När min sambo dog gick jag i sorggrupp hos kyrkan i Nacka församling. Det hjälpte mycket.

Innan jag följde min sambo till döden trodde jag aldrig att jag skulle klara av något sådant, men det gör man. Man får styrkan någonstans ifrån. Och vi levde dag för dag och hade det ganska bra trots allt fast det naturligtvis var jobbigt och det har tagit lång tid för mig att vila upp mig från den rent fysiska stressen kring detta. Men min sambo levde tills han dog och vi älskade varandra in i döden och gör det fortfarande. Det han har varit försvinner inte och livet går alltid vidare. Sorgen efter en nära anhörig är något som varar livet ut, men det går i vågor. Man behöver inte gråta eller vara arg varje dag, man kan vara glad ibland också. Trots allt. Och för mig är det en tröst att jag inte tror att vi försvinner. Jag pratar fortfarande med min sambo när jag behöver det. Här är den blogg jag skrev för att orka med vad som hände. Den var hemlig för alla då, utom för mig själv, men är nu offentlig. 

Här är minnesrummet för Jessica Skarpsvärd.

Jessica Skarpsvärd ska framträda på den Cancergala som TV4 ordnar tillsammans med Cancerfonden "Nej till Cancer" den 11 januari. Pengar gör att cancerforskningen kan gå framåt. 

Här framträder Jessica Skarpsvärd i TV4:s morgonprogram i dag.
Ursäkta skakigheten i bilden.