Vänstern står bakom allt den förut var emot

Det är Lars Åberg, 66 år, som säger detta. Han har skildrat Malmö som journalist i över 40 år och förstår inte att vänstern där numera ställer sig bakom patriarkat, hederskultur, reaktionär religion och könsapartheid. Vänstern i Malmö menar han står närmare Saudiarabien än klassisk vänsterpolitik. 

Han har skrivit boken Framtidsstaden, som handlar om Malmö. Om Sverige blir som Malmö i framtiden hur blir landet då? Han beskrev redan 2003 hur baksidan av multikulturen såg ut och fick förstås kritik för detta. För det är inte fint att beskriva detta och journalistkollegor menade att han stigmatiserade de som var offer för systemet. Hans tanke var att framställa invandrare som människor med förmåga att tänka och fatta egna beslut. I Malmö menar han finns ett speciellt förhållande mellan den vänsterstyrda kommunen, högskolan och medierna. De har samma uppfattning hur samhället ska beskrivas och lever i sin egen bubbla. Dessutom menar han att de tror på vad de säger. Och att det som har drivit människor till sverigedemokraterna är att det inte pratas om i det offentliga samtalet vad vanliga människor ser i sin vardag.

Ett exempel är Malmökommissionen som tog fram handlingsplan för att minska skillnader i hälsa mellan olika stadsdelar i Malmö. Denna skillnad berodde på att samhället var diskriminerande kom denna kommission fram till, inte på att en del som kom hit aldrig hade haft tillgång till varken läkarvård eller tandläkare i sina hemländer. Medan det svenska samhället var mottagande, välvilligt och generöst inkluderande. Nej doktrinen handlade om stigmatiserade offer för systemet. Ännu en gång. 

Lars Åberg arrangerade den första Folkfesten i Malmö 1971 med Nationalteatern,  Hoola Bandoola Band och Cornelis Vreeswijk bland andra. Han har tillhört denna kulturvänster i sitt liv, men känner inte längre igen sig. Jag kan förstå honom för Sverige ser inte ut som då när vi alla kunde digga dessa band och naturligtvis Cornelis. Det var ett helt annat mer homogent samhälle än nu. Då när det inte alls var populärt att ta del av det ABBA skapade fast de vann Eurovision Song Contest 1974. Men det skulle vara politiskt. All musik. Jag minns när mina journalistkompisar var hemma på fest hos oss då och inte ville titta, men rycktes med av att vi gjorde det och när ABBA vann. Den där skillnaden mellan vänster och resten av folket har alltid funnits och består än i denna dag. Numera bor Lars Åberg i Stockholm sedan två år tillbaka.

I DN beskrevs hans bok som en infernoskildring. Det var min gamle arbetskompis Lasse Linder som recenserade och han kunde naturligtvis inte ta till sig denna mörka skildring. Senaste gången vi bråkade han och jag var om andra världskriget hade kunnat sluta på det sätt det gjorde om inte Sovjet hade gått in. Kommunismen var helig för honom. Västvärlden hade aldrig klarat sig på egen hand. Men Lars Linder uppskattar samtidigt i sin recension att Lars Åberg förmår att blicka ned i detta svarta hål, som riskerar att uppsluka också resten av Sverige. Men boken saknar utblickar och framtidsperspektiv, säger han. Jag förstår att recensenten Lars Linder skriver så. Jag hade själv gjort det om jag hade jobbat kvar på DN. Ramarna är sådana. De självpåtagna.