Den här boken nedan på bilden fick jag i födelsedagspresent. Har läst början och lite här och där, men det handlar om elände och sjukdom. Får man nog av ändå i min ålder. Så jag orkar nog inte läsa hela. Han är en postkolonial författare, står det på bokfliken. Jaha. Den handlar om migration och rotlöshet. Jaha. Nobelpristagare i år. Jaha. Själv är jag djupt förankrad i myllan här på Värmdö. Har bott här från och till sedan 1950 när mina föräldrar köpte en tomt, för här bodde gammelmoster Viran. Syster till min egen mormor, som dog när mamma var tio år. Och min mamma kunde sitta och prata med henne under långliga eftermiddagar, för att få veta mer om vad som hade hänt.
Jag skulle kunna skriva massor med böcker om de kringflyttande torparna från vilka jag härstammar och likaså om de borgerliga kringflyttande familjerna jag också har i mina gener. Finns dock ingen rotlöshet hos mig, för jag har förankrat mig i mig själv numera. Jag har ett manus klart, som heter "Innan glädjen infinner sig". Har fått den antagen av ett fristående bokförlag, men har bestämt mig för att manuset får ligga kvar i datorn.
Men ämnet är att vi alla kan upptäcka att vi har en djup förbindelse med oss själva och egentligen hela mänskligheten. Och glädjen kan vi finna i oss själva och låta den sträcka ut sig över världen. Samt även möta den på andra sidan. Har ingenting med religion att göra utan är helt enkelt det vi är satta till världen för att finna. Allt är oss givet. Bara vi kan se det.
Manuset handlar också om svårigheterna i livet. Som det här:
"Hon hade på sätt och vis fastnat känslomässigt i tiden innan mamma och pappa skilde sig. Då var hon åtta år och ingen pratade med henne, vad hon mindes, om vad som skulle hända. Hennes mamma tog ut skilsmässan. Och hon talade illa om hennes pappa i alla år efter det. För henne själv som barn var det en katastrof som aldrig omnämndes, men hon blev sjuk, fick ont i halsen, halsfluss och fick ligga på sjukhus. Halsen har med talet att göra, att uttrycka sig. Det var den enda gången hon behövde ligga på sjukhus. Hennes mamma hade blivit rädd när hon hade hög feber och knappt var kontaktbar så hon ringde efter ambulans.
Hennes man dog av cancer i halsen för liknande saker fanns i hans släkt, fast värre. Hans föräldrar skilde sig aldrig utan det löstes på så vis att mamman åkte in på psykiatriska avdelningar. Ingen kunde tala om vad det egentligen handlade om på den tiden. Skilsmässa var inte att tänka på och inte heller hennes älskling kunde lösa detta gamla trauma. Eller också var hans hals genetiskt svag, men det kanske var samma sak? Det fysiska och det psykologiska gick väl hand i hand? Hon visste att hon berättade lite om vartannat, men det var så det kom fram inom henne. Och hon skrev ned det som dök upp, men det gick väldigt långsamt, för hon skrev inte alls särskilt ofta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar