Dödspropagandan är massiv i dessa dagar. Alla får snart skylla sig själva, som inte är vaccinerade. Det finns hur många uppmaningar som helst att bära munskydd. Som spårvagnsföraren gör i Göteborg för hennes pappa dog 66 år gammal för drygt ett år sedan i corona. Vi får aldrig veta om dessa som har dött - drygt 15 000 - var totalt friska innan eller inte. Och ibland hörs rop på att icke vaccinerade inte ska få sjukvård eller få betala detta själva. Just nu ligger en 80-åring på sjukhus, som jag känner. Hon har rökt i åratal och rökte sist jag såg henne. Hon har fått blodproppar och annat skräp i kroppen. Ska hon inte få vård eller tvingas betala den själv?
Jag tror att jag har haft den beryktade nya sjukdomen förra januari. Den tog nästan aldrig slut, men så väldigt sjuk blev jag inte. Fast jag då var 75 år. Sedan dess har jag inte varit förkyld ens. Och jag har inte tagit något vaccin. Blev nekad när jag ville ta första sprutan och tröttnade på sjukvården. Kanske kommer jag att bli ett av de exemplar av människa, som i framtiden framställs som ett mirakel. För att jag klarade mig från corona och omikron utan att dö?
De kalla statistiska siffrorna från Socialstyrelsen säger ingenting om omständigheterna kring de döda. Skulle de ha dött ändå utan denna nya sjukdom inom ett par månader? Är det vår fantastiska läkarvård, som har hållit dem som har dött nu vid liv, trots oddsen? Men corona blev för mycket?
Är det verkligen livets mening att leva länge? Att bli hundra år eller äldre? För mig ser det mer ut som om de som dör unga har levt fort. Har haft bråttom att göra så mycket som möjligt precis som om de anade att deras livstid var kort och utmätt. Jag har haft en sådan sambo. Han var arbetsnarkoman och dog vid 57 års ålder före corona. Men av cancer. Jag har haft en sådan mamma, som gick från att vara en fattig torparflicka utanför Västerås till att ha eget företag i Stockholm. Hon blev 43 år gammal och dog i astma.
Själv har jag inte hastat genom livet och när jag till sist hade utbildat mig och gått ut journalisthögskolan och då var 28 år tyckte jag att jag var gammal. För gammal för att göra karriär på någon tidning, men det slumpade sig så att jag fick jobb meddetsamma på DN. Numera kan jag se det som att jag behövde kontakt med min pappa, för han försvann ur vår familjs liv när jag var åtta år. Han var journalist och själv hade jag en del anlag också för det yrket. Och det var en så stor drivande kraft att jag utstrålade detta behov gentemot människor jag mötte.
Vi är var och en av oss säregna varelser, som har varsin unik kropp och en själ, som inte går att inordna under statistik eller i fyrkantiga lådor. Och det finns alltid fall inom läkarvården som inte ens läkarna förstår sig på. De brukar betecknas som mirakel om de tillfrisknar. Lidandet för fram mot helhet. Det är en tanke som inte bara finns i kristendom utan i alla religioner. Det är som att få en symbolisk tegelsten i huvudet och det trodde vi knappast att vi skulle råka ut för. Men när vi ändå står där med lidandet så måste vi ta itu med detta. Det gäller att skapa något också av dessa svåra erfarenheter. För att vårt liv ska ha mening. Hur kort eller långt det än gestaltar sig.
PS. Min mammas bror Evert blev 96 år. Mamma blev 43 år. Så olika falla ödets lotter. DS.
Det här är Jacqueline Kennedy som barn. Hon gick igenom sjukdom och död, precis som vi alla gör. Hennes liv känner vi till i detalj, för att hon var gift med president Kennedy, som blev mördad i Dallas Texas år 1963. Han blev 46 år. Hon själv dog av cancer år 1994 när hon var 64 år. Hon slapp dock uppleva att hennes son JR Kennedy omkom i en flygolycka år 1999. Han blev 38 år. Hennes dotter Caroline är nu 64 år och lever fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar