Varför mördar någon sina barn?

Vad hände i Sala i går kväll då en pappa sände live på facebook och berättade att han hade skjutit sina små pojkar och skulle göra detsamma med sig själv? Ingen vet förstås vad som rör sig i en människas huvud när någon begår ett så grymt brott. Han berättade att han hade betalat sina räkningar. Var det viktigt i sammanhanget?

När någon gör så här läggs locket på. Mördaren kommer inte att ställas inför rätta för han är ju död. Sorgen för de efterlevande går inte att föreställa sig. Kunde det inte ha räckt med att ta livet av sig själv och låta barnen leva? Det är en mycket egoistisk handling att mörda och begå självmord. Men det insåg nog inte pappan i det här fallet. Depression är en psykisk sjukdom. Pappan tog ifrån sina pojkar möjligheten att få leva och uträtta något mer i livet. Så kan man inte göra.

Om någon har sådana tankar som pappan hade så ska man prata om detta. Inte hålla inne. Jag har själv suttit storgråtande hos läkare och sagt att det var lika bra att jag dog för då skulle min familj få det bättre. Den här mannen var 46 år och orkade inte längre. Ibland är livet tungt, men det finns alltid en ljusning. Men en inre mental föreställning kan vara att ta med sig barnen för att då slipper de det hemska livet utan sin pappa. 

Just i den situationen tänker nog ingen längre än så. Och inga tankar finns att pojkarnas liv kanske hade blivit bra ändå. Även om inte pappan fanns. Eller ännu bättre om alla hade fått leva. Det är inte vuxet att göra så här. Att inte ta ansvar för livet utan att smita iväg. Det är min övertygelse att vi alla är här för att uträtta något i världen, men att ta livet av sig själv och andra ingår inte från början i våra livsplaner.

Självmord är en absolut och permanent skada, som jag skrev om här. Personen är så inne i sin mentala värld att den inte inser att det finns något annat än tankarna. Eckhart Tolle är en författare som förstod när en av hans beundrade professorer sköt sig och begick självmord att tankevärlden kan vara farlig. De flesta människor identifierar sig helt och hållet med den ständiga strömmen av tvångsmässiga tankar, som passerar i deras inre och av vilka merparten är upprepningar. De har helt enkelt ingen del av sig själva, som är åtskilt från tankeprocesserna och de känslor som åtföljer dem. De är andligen helt omedvetna och tror att det ska vara så.

Människor lever ofta i en mental föreställningsvärld, som inte behöver ha något med den verkliga verkligheten att göra. Inte med andra delar än egot. Vår kollektiva sjuka är att vi är så uppslukade av det vi gör, så upptagna av världens föränderliga former, att vi har glömt kärnan i detta. Vi är form och icke-form. Varandets glädje finns i små saker i vardagen. Det är därför det känns bra att gå ut och titta på den stjärnbeströdda natthimlen. Då ser du inte bara den yttre rymden utan upplever när du tar ett djupt andetag din inre rymd. Medvetenheten om detta och vem du är i ditt innersta är en och samma sak. Men dit kom aldrig denne pappa. Han var fast i sin egen mentala föreställningsvärld och det enda sättet att slippa den var att mörda och döda sig själv. Trodde han.

Här har Olle Blomkvist tagit en bild,
som visar mer än egot.
En del fotografer har den förmågan
för att de kan luta sig mot en större värld.