Jag har skrivit om allt på en djup nivå i min första utgivna bok Ett sekel av tystnad.
"28 mars 2004 7.52
Min pappa dog i natt. Hans fru ringde i går kväll vid niotiden och sa att han var döende och när jag sa att jag skulle åka dit menade hon att jag knappast skulle hinna. Så fick han den död som alla trodde, att han bara skulle ramla ihop och dö. I stort sett blev det så. Jag förstår att jag har bytt inställning till döden för jag är inte särskilt ledsen. Han förberedde mig sista gången vi pratades vid genom att låta sorgsen på rösten och väldigt trött. Han berättade också om någon som var 90 och hade flyttat till ett hem. Det var hans sätt att berätta att han också skulle flytta. Det var för en vecka sedan. Jag funderade mycket över samtalet, för jag vet att han berättar saker under ytan för mig. Jag tänkte efter om jag kunde göra något, men det fanns inget mer att göra. Vi hade den kommunikation vi kunde ha. Vi hade nått någon slags fridfull nivå efter att ha bråkat tidigare i livet. Han blev äldst i släkten med sina 87 och ett halvt år. Vet ingen som har blivit äldre.
Jag drömde i natt att jag var hemma hos Christina Jutterström och hon var mycket vänlig. Jag var där med några kompisar och dom visste att min pappa var döende. Jag höll på och ringde för att få veta hur det var med honom.
I verkligheten ringde jag till sjukhuset i morse och fick veta att han hade dött. Hans fru hade gått hem för ett par timmar sen. Det känns som om jag knappast sov, som om jag på någon nivå pratade med pappa hela natten. Kanske gjorde jag det.
Och när jag tittar bakåt i mina anteckningar så ser jag att jag har förberett mig själv. Dom känslor jag har gått igenom skulle lika gärna ha kunnat vara min pappas."
Det är märkligt att läsa detta nu mer än 20 år efteråt. Och jag var så frispråkig, vilket inte pappa skulle ha velat. Han hade förbjudit mig att skriva. Och de båda - han och hans fru - hade sagt att det fanns inget arv. Just detta år då jag och min sambo Olle var arbetslösa och en son hade gått ut gymnasiet, men inte fick något jobb. Han var för duktig och gick ut som 18-åring så de trodde han hade hoppat av gymnasiet. Vi var nere rent ekonomiskt på botten och fattiga. Men det fanns ett arv på någon miljon. Så elakt att undanhålla detta. Och jag skrev redan då i denna bok år 2004 att så skulle jag inte göra utan jag skulle ge till mina barn innan jag dog, vilket jag har gjort.
Sju av dem på bilden finns kvar i närheten. Antingen har de andra försvunnit ur förhållanden eller så har de dött. Sånt är livet. Bilden från 1996. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar