Ja nu går jag in i det åttonde decenniet i min levnad. Vad ska jag säga? Är glad att ha blivit så gammal för mamma dog när hon var 43 och mormor när hon var 55. Den förbaskade astman tog dem. Själv har jag inte lidit av denna sjukdom och inte av så mycket annat heller. Sjukast var jag nog år 1957 då Asiaten drabbade alla barn i omgivningen. Denna influensa som numera är i blekt minne och jag har inte vaccinerat mig alls på senare år. Det räcker nu med läkarbesök tycker jag.
Det går att hålla sig frisk genom att äta mindre än förut och hålla igång hjärnan, som lär krympa mellan 70-80 år säger läkarna. Plus då satsa på kroppen genom lagom promenerande. Men genetiken betyder också mycket och jag har fått goda gener från båda föräldrarna, men mest från pappa tror jag. Han blev 87 år. Men också på mammas sida har de äldsta levt till 96 år. Att bo lantligt som jag gör är även bra tror jag.
Jag känner inte längre igen världen där ute så jag har slutit mig lite inom mig själv. Meningen med livet är att få syn på olika ting i olika åldrar. Jag ser det så tydligt hos mina yngsta söner, som är mitt uppe i att skaffa sig det materiella livet och uppfostra barn. Sådan var jag också för samhället uppmuntrar oss att bli detta. Vi ska jobba oss upp här i världen och bli rikare än våra föräldrar.
I vår släkt stämmer detta delvis, men vår farfar lyckades skilja sig från farmor efter att först ha slösat bort hennes tillgångar på 20-talet. Han skaffade en ny familj med en kvinna som var konstnärlig och hade fyra flickor. Säger sig självt att han inte kunde lämna något stort arv efter sig när han dog i cancer i förtid 53 år gammal. År 1936. Så en relativ fattigdom följde för min pappa (som fick understödja farmor för hon hade aldrig haft en anställning och hade ingen pension). Kort sagt har jag och mina söner tagit tillbaka denna materiella rikedom igen. Men det tog hundra år.
Här är en glad tjej som nu har gått in i det åttonde årtiondet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar