Var det bättre förr?

På den frågan kan man svara både ja och nej. Den våren 1964 när jag tog studenten fick vi läsa DN:s ledare om hur hemskt det hade varit under 1900-talet och hur bra vi hade det nu. Det var uppbyggligt för ungdomar 18-19 år gamla och på väg ut i livet. I dag läser jag i samma tidning DN hur illa det är med stressjukdomar och hur många gånger president Trump har ljugit eller kommit med felaktiga påståenden. Det senare inte så intressant. Ledare i världen har alltid ljugit eller förtigit sanningen. På Insidan konsteras att vi tar mer skada av stress än någonsin tidigare. Jo det är sant konstaterar jag och tänker på omgivningen. Men var det verkligen bättre förr? Så frågas det men mest rent retoriskt. För visst hade människor mer tid att återhämta sig tidigare. Så var det.

Far Hugo i Blekinge sov alltid middag en stund i kammaren i Blekinge, samtidigt som han lyssnade på nyheterna halvett i radio,  innan han återupptog arbetet som pågick till niotiden på kvällen. Korna skulle mjölkas så han måste gå upp vid sextiden. Djuren bestämde takten och kor är inte några sprinters. Jag är inte uppvuxen på landet, men tillbringade sex somrar där, för min ensamstående mamma skulle få vila upp sig från de båda barnen i tre månader på sommaren. All tid gick åt till arbete på landet. I stan hade de anställda semester, men inte tillräckligt länge för att kunna ta hand om barnen. Alla var beroende av släkt, vänner eller bekanta för att passa varandras barn. Eller att de större barnen gjorde det. För det fanns varken dagis eller fritis på den tiden. Detta är 50-talet.

Alla sjukdomar man fick som barn skulle man stå ut med. Inte så många vaccinationer som i dag och en del elever hade hjärtfel eller något annat som polio och kunde helt enkelt inte springa som vi andra. Medan numera är det självklart att alla ska vara friska eller kunna bli friska och prestera mera. Även som barn och nåde den som inte får godkända betyg i gymnasiet. Men vi kunde sluta skolan efter sjuan om vi ville och gå ut i samhället och jobba. Men samma krav ställdes inte på 14-15-åringar då som det görs nu. Ungdomarna sågs med överseende av de vuxna, som hade blivit myndiga vid 21 års ålder.

Samhället var mer integrerat mellan åldrarna och man tog hänsyn både till barn och gamla på ett annat sätt. Och det fanns också ett respeketerat avstånd, ett privat område, runt människor eftersom alla inte duade varandra. På jobbet sade man ni, herr, fru eller fröken till varandra. Och jag minns den arbetskamrat som saknade detta när du-reformen vann mark. Det var inte Bror Rexed som införde den 1967. Han hade inte kunnat göra detta om inte människor redan tidigare hade börjat själva. Det ingick helt enkelt i den nya tiden på 60-talet.

Var det bättre förr? När jag gick till barnavårdscentralen i Johanneshovsgården?
Eller när min mamma kallades Fröken Harriet Karlsson som tonåring
och hon hade jobbat sedan hon var 15 år?
Bilder från mitt sparade arkiv
åren 1947 och 1943.

Alla liv och alla samhällen duger. Så kan man säga. För vi kan inte något annat än att befinna oss i det samhälle där vi föds eller där vi växer upp. Vi måste godta de villkor som finns. Senare kan människor förfasas när de blir vuxna och får lite mer makt, men det är inte säkert att de vill ändra på så mycket. Helt klart är att vi lever längre nu än förut. Så reformen med ATP, som mina föräldrar röstade igenom 1957 räckte inte till. Bara för dem själva för vi betalade in till deras pensioner (själva hann de inte) men fler och fler blev äldre för sjukdomar gick att bota och kroppsdelar att byta ut efter 1960-talet och den första hjärtoperationen 1967. Men bättre eller sämre? Den första hjärtpatienten levde 18 dagar med sitt nya hjärta. 

Allt är relativt som Einstein sade. Och i ett samhälle där pesten härjar eller kolera (finns en kolerakyrkogård vid Skanstull i Stockholm från slutet av 1800-talet) är det naturligtvis ödets försyn som räddar människor. Ingen kan se det på annat sätt än så. Men i dag är det vi själva som gör det genom vår kunskap i medicin. Och ifall någon ändå dör är det vi som är skyldiga. Inte någon högre makt. Mycket stressande.