Statsministern ser ekonomin braka

Statsminister Stefan Löfven blev förskräckt när han förstod hur illa det stod till i Sverige. Det tog inte lång tid för honom att begripa de siffror som hans sakkunniga lade fram för honom. Han var inte dum. Landet måste genomgå ett stålbad, exakt som på 90-talet. Nu var det återigen ekonomin det handlade om och inte något flummigt om att "öppna sina hjärtan", som förre statsministern Reinfeldt hade uttryckt saken bara drygt ett år tidigare. 

Julen närmade sig och statsministern hade inte ens haft tid att fundera på julklappar. Inte för att han inte hade råd, men för att tiden inte räckte till. Han måste istället för att sitta som julvärd i TV grunna på hur han skulle servera nya åtstramningar på det nya året för folket. Det var alldeles för mycket utgifter och det fattades kring 100 miljarder i statskassan de närmaste åren. Mer skulle det bli eftersom de nya svenskarna varje dag kostade kring tusen kronor styck och detta måste man då ta 200 000 gånger. Det blev hiskeliga siffror, som han knappt kunde tro. Men så var det svenska samhället uppbyggt nu när den statliga och kommunala administrationen skulle sköta allt. Det kostade. Byråkratin hade vuxit till en hydra som inte gick att stoppa i en handvändning.

Den unge chefredaktören på landets mest betydande morgontidning presenterade den dagen gladsiffror över hur BNP hade ökat i landet. Det var nästan rekordsiffror. Det fanns ingen kris i landet tvärtom hade landets befolkning fått en ökad välfärd med 50 procent sedan krisen i början av 90-talet menade han. Då när massor av företag gick under och folket blev tvunget att rädda bankerna. Och räntorna gick upp till 500 procent. Statsministern suckade när han läste detta. Den unge chefredaktören var naiv och bortsåg från att detta var från ett bottenläge, där det förra kriget på Balkan hade underminerat den svenska ekonomin. Och den generation, som då betalade gjorde så fortfarande genom låga pensioner, dyr tandvård och genom allt de utsattes för genom ständigt nya invånare. Dessutom var BNP något som mätte allt som hände i landet. Så när fler poliser och ambulanser behövdes ökade BNP. 

Men den unge chefredaktören begrep inte så mycket av detta. Han hade varit ett barn på den tiden på 90-talet och han hade inte berörts av det som hände. Hans pappa var arkitekt och tillhörde eliten i samhället, fast fadern var född i Sovjet. Sonen var präglad av detta och måste naturligtvis försvara invandringen. Båda föräldrarna hade kommit från Polen till Sverige. Hans mormor hade flytt från transporten till Auschwitz mot friheten i Paris där hon fortfarande levde. Rörligheten hade räddat dem. Så därför måste den fortsätta. Alla måste ständigt vara på flyende gående fot i världen. Detta som nu hände med ett stopp för invandring måste förbli en parentes. Så var hans genomgående övertygade inställning.

Statsministern suckade igen. Han var själv ingen som hade tillhört eliten i landet som ung, utan hade haft en barndom som fosterbarn eftersom hans mamma inte kunde behålla honom. Hans fosterföräldrar tillhörde den arbetande klassen. Inga märkvärdiga människor, utan pappan hade sysslat med skogsarbete och industrijobb medan mamman var hemsamarit, som det hette då. Men statsministern hade tidigt börjat ägna sig åt politik och det hade lyft honom så småningom till landets regering. Nu var bördan tung på hans axlar för han måste gå emot en del av sina egna övertygelser. Det gällde mer att rädda sådana som tillhörde samma generation som hans föräldrar och generationen efter, än att ta hand om hela världen. Verkligheten hade ställt honom där. 

Landet var totalt uppdelat, mer än det någonsin hade varit mellan fattiga och rika. De mycket fattiga var fler än de hade varit tidigare under något århundrade. Under förra århundradet hade landet inte så stor befolkning och heller inte så många fattiga. De flesta hade mat och någonstans att bo, men inte så mycket mer. Men både statsministern och den unge chefredaktören bortsåg nu från sin egen situation som tillhörande den översta eliten i samhället, både genom positioner och genom inkomster. Det handlade inte alls om dem utan om deras inre övertygelser. Hur de var inombords. Vilka tankar de kunde producera om framtiden. Tyvärr blev ekonomin där ofta lite smolk i bägaren, men i deras egna liv skulle de alltid ha det bra. Naturligtvis.

Att mycket av rikedomen i landet var lagd i bostäder och därmed inte var något som gick att realisera snabbt för flytta utomlands var bra ur skattesynpunkt. Då gick det att lägga nya pålagor på dessa rika, som hade råd med hus och ville bo kvar. Så tyckte statsministern och han hade redan börjat att utreda vilka nya skatter som kunde åläggas de gamla svenskarna för att de indirekt över skatten skulle ta hand om de nya. Han visste att han måste chocka landet så fort julhelgen var över och nyåret hade ringt in. Det fattades för mycket i statskassan och det var inte möjligt att belåna landet mycket mer. 

Situationen berodde av att föreställningarna inom människorna fortfarande handlade om 1930-talet, att höger stod mot vänster och att många trodde att de återigen levde i en förkrigstid. Det gällde att befinna sig på rätt sida den här gången från början. Långsamt gick det upp för statsministern att den här tiden, drygt 80 år senare, var något helt annat än världen då. Utvecklingen var helt ofattbar för en människa om den skulle dimpa ned från det gamla årtiondet. Ingen hade kunnat förutse att länderna skulle kunna låta bli att utvecklas i Mellanöstern, att de återigen skulle vila på gamla fantasier, och att befolkningen överallt skulle ha ökat med miljarder. Att föreställningarna i Österlandet inte skulle genomgå någon grundläggande förändring och likaså att länderna i Europa skulle lida av de styrandes frälsarkomplex. Ledarna måste leva upp till sin gudstro, även om de inte ens betecknade sig som troende. Men kulturen var sådan. De måste frälsa hela världen från fattigdom och elände. Det var de rika ländernas uppgift. Politiken vilade på den gamla kulturen överallt i världen.

Statsministern suckade åter över sin egen blindhet, men han insåg också att den hade varit kollektiv. Det gick inte att se längre än vad gruppen gjorde. Inte som politiker. Och det var först när allt brakade som det blev möjligt att ändra inriktning. Bita i det sura äpplet och överge allt som de senaste trettio åren hade varit ett mantra: Sverige klarade sig inte utan invandring. Alla som blev gamla måste tas om hand av utifrån kommande. Han visste att det inte var sant eftersom hans egna föräldrar hade tagit hand om sig själva. Och det fanns inte längre hem för gamla på samma sätt som tidigare.

Förvirringen om var hans parti befann sig rent ideologiskt skulle bestå. Det visste han. För grunden var egentligen inte politisk. Den var inbyggd i kulturen i landet, som hade bakats samman under alla de årtusenden, som hade passerat efter att inlandsisen hade tryckt ned landmassan och marken hade varit obeboelig. Nu hade befolkningen lyckats att ta sig ur fattigdomen och kunnat leva gott trots naturen med mörkret och kylan, som fortfarande gjorde att det inte gick att odla en stor del av året. Naturresurserna var minskande och befolkningen hade istället gått in för teknisk utveckling.

Men nu drogs landet tillbaka till något som hade funnits långt tidigare genom att för många utifrån kommande trodde de skulle kunna få det så mycket bättre genast. Eller som en nyanländ asylsökande klagade: min väninna fick lägenhet omedelbart och bidrag av staten för boendet och försörjningen. Hon hade trott att hon skulle kunna ta sig hit och få detta också serverat på silverfat. Men den tiden var förbi. Landet hade gett bort allt boende som fanns. Och pengarna var slut. Fortfarande pendlade staten mellan att vara en barmhärtig samarit eller att dra åt tumskruvarna. Men statsministern visste vilken väg som var framkomlig. Det gällde att ta det varsamt så att människor gick med på villkoren. Att pedagogiskt förklara läget.