Sjung om studentens...

Så här såg jag ut när min pappa fotograferade mig i maj 1964. Då var jag 18 år och tog studenten. Sedan åkte jag till Frankrike och jobbade som au pair och lärde mig franska. Först ett halvår i Marseille och sedan ett halvår i Paris. Jag fick examen i franska från Alliance Francaise.

Många år har förflutit sedan dess och världen har förändrats, men är ändå densamma. Jag var 28 när jag började på DN år 1974 och jag slutade 1992. Ingenting har förändrats där utom tekniken. Jag har tre söner och tre barnbarn, alla av manligt kön, och eventuellt får jag ett barnbarn till nästa år.

Jag har begripit livets gåta, som är att utvecklas och förlåta, inte minst sig själv. Min sambo sedan drygt 30 år dog förra året och nu har mer än ett år passerat sedan dess och det är överkomligt det också. Jag pratar med honom varje dag. Han finns där det är jag helt övertygad om. Människor är rädda för döden. Särskilt deras egen. Jag är inte det. För som jag sade till min älskling på sjukhuset när han hade dött: vi ses snart igen. Ja det kommer vi att göra. Hur vet jag inte riktigt ännu. 

Den här unga kvinnan har gått igenom många dödar och återfödelser sedan dess. Det är vad livet också består av. Det värsta avskedet var fortfarande när hon den 19 juli 1968 hittade sin mamma död när hon kom hem från jobbet. Det tog många årtionden att komma över. Egentligen kommer man aldrig över sådant. Men om detta vet denna unga kvinna ingenting. Hon är glad och lycklig över att hon har klarat av tolv år i skolan. Och att hennes pappa fick komma till hennes examen. Fast hennes mamma och pappa var skilda.

Den dagen var det ren kärlek och det är det hennes ögon och leende återspeglar. Friheten hägrade också. Den där man kunde åka jorden runt för världen hade öppnat sig på 60-talet. Men sådant är en världslig sak som Astrid Lindgren sade. Det spelar egentligen ingen roll var på jorden ens liv utspelar sig. Vi är alla på vår rätta plats.