Sverige är som en gråtmild gammal tant

Landet Sverige är som en gammal tant, gråtmild och snar att ta till lipen för minsta påverkan. Det var vad som hände i höstas när propagandan drog igång för att ett flyktingbarn Alan inte sågs om tillräckligt av sina föräldrar utan istället drunknade tillsammans med mamman och en bror. Pappan styrde båten. En bild som gick över världen påverkade inte regeringarna i andra länder, men i Sverige förblev gränserna så öppna att en annan katastrof stod för dörren. 

Jag skrev redan då om den satans snyftkampanjen, men det dröjde två månader innan regeringen vågade säga att det var en systemkollaps som hotade och att gränserna måste stängas. Ingen fick säga emot utom sådana som jag som är utanför systemet och har gjort mitt när det gäller arbetslivet. Yttrandefriheten finns inte i svenska medier som alla sjunger i kör. Det har alltid varit så att journalistskrået bestämmer hur saker och ting ska tacklas. Och Sverige är ett litet tätt sammanknutet land så när gråtkören startar så är det den som råder. Inget annat får yttras.

Sverige har inte någon bra krishantering säger DN nu och jämför med tsunamin 2004. Det är en förfärlig jämförelse för jag kände en del av de som drunknade där. Det var en naturkatastrof, vilket regeringen då inte fattade tillräckligt snabbt. Kriget i Syrien är ingen naturkatastrof. Det är ett krig orsakat av människor, som har blivit galna, som människor alltid blir när de dödar andra människor. Detta handlade inte om någon kris, som ingen kände till utan om att Sverige hade gränserna öppna för det skulle vi ha. Det var så synd om hela världen och vi hade det så bra. Vi kunde ta emot minst en halv miljon människor, sade Alireza Akhondi, centerpartist i Danderyd då i september. Politikerna levde i himlen.

I andra länder går inte regeringar efter den senaste opinionsundersökningen och låter en berättelse om hur hemsk världen är påverka besluten, men här har landet sedan länge levt under det förljugna trauma vänstern skapade under 70-talet: under andra världskriget blev Sverige nazister och vi måste fortsätta piska oss för att inte bli sådana igen. Det stora spöket har varit också nu att vi är rasister och i nästa steg skulle vi börja sätta upp koncentrationsläger och återigen leva på 30-talet. Sådana dumheter har vänstern fått politiker att tro på och fortfarande är centerpartiet och vänstern partier som är som gråtmilda gamla tanter nu.

Tro inte på vad DN skriver för Sverige behöver inte bättre krishantering. Flyktingarna är ingen kris, ingen naturkatastrof, utan detta orsakas av att vi har en svag regering, med en naiv statsminister (som jag skrev i går) som inte kan se ordentligt hur världen ser ut. Ofta har jag förtvivlat om överheten i Sverige, men jag valde då i en av de politiskt orsakade kriserna på 90-talet att försvara min familj när dumskallarna slog sig samman och höjde räntan till 500 procent. Jag slutade på DN med avgångsvederlag för att rädda min familj. Vi hade byggt ut vårt hus och tagit miljonlån när dumskallarna förstörde ekonomin. Jag ångrar inte att jag valde att rädda min familj istället för att fortsätta karriären på DN. Det var inte möjligt att ändra systemet inifrån ändå. 

Sverige står inför ett stort pågående uppvaknande och hade inte behövt ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen, som nu är andra största parti enligt en del opinionsundersökningar, om det inte hade varit den extrema berättelsen om hur underbara vi är i Sverige och att vi kan rädda hela världen, som hade fått råda. Då skapades med naturnödvändighet en motpol till detta. Eftersom sanningen är att vi är ett litet land som först och främst måste ta hand om oss själva.

Det här är en bild från en naturkatastrof. Från tsunamin 2004.
Då dödades mellan 225 000 till 300 000 människor
och fem miljoner blev hemlösa.
På en dag.