Jag såg om filmen Howards End nu när den gick på TV. Den känns modern fortfarande fast den är från 1992, och jag inser hur mycket som har förändrats under de år, som har gått sedan 1910 när den här filmen är tänkt att utspela sig. Det är inte samma mansdominerande värld längre. Kvinnor kan bestämma själva och ta plats. Det gjorde min mamma också, men hennes siste man tillät inte det utan misshandlade henne svårt några månader innan hon dog. Hon föddes 1924 och dog 1968. En evig tragedi som det tyvärr inte finns något bra slut på.
Själv har jag försökt göra om allt i släkten, så att alla ska må bra plus att allt ska bli bättre, så att detta aldrig ska kunna hända igen. Lite övermaga kanske. Och jag har gett bort mina miljoner nu innan jag dör, så att mina barn har kunnat få det de behöver ekonomiskt och inte senare när jag är borta. Jag har ju tänkt att leva länge än. Min sambo gick bort i förtid, men vi hade ett inbördes testamente så allt gick till mig. Förutom det lilla arv som sönerna skulle ha, laglotten.
I filmen Howards End så ordnar ödet, så att det blir som frun till den rike mannen ville ha det när hon dog. Hon ville ge bort huset Howards End till sin goda väninna. Men det ville inte hennes man, så väninnan fick det inte. Han bortsåg från hennes önskan. Men ödet har sitt finger med i spelet, så att när filmen slutar har hennes man ändå gett huset till väninnan och det ska sedan gå i arv till väninnans systerdotters son. Så blir allt ändå rättvist till slut. Se filmen så får ni se själva.
Jag ville förekomma allt detta och inte ha något bråk när jag är borta. Jag hoppas verkligen att det blir så också. Jag tror att jag kanske har rättat till all orättvisa som har förekommit i släkten, där min farfar dog så tidigt också i cancer precis som min sambo gjorde. Min pappa fick växa upp rätt fattigt fast han kom från en förmögen släkt. Och det drabbade också min bror och mig som barn. Orättvisor har en tendens att gå vidare genom släktleden. Men mina barn behöver inte förbli fattiga fast deras far dog alldeles för tidigt.
Precis som i filmen så har detta nu rättat till sig, för jag har medvetet gjort det som ödet inte behövde göra i vårt fall. Också beroende av att samhället har förändrat sig så mycket sedan början på 1900-talet och för att jag alltid har haft skyddsänglar i mina avlidna släktingar. Så har det känts. Och de har kanske viskat till mig vad jag har behövt göra.
Så utspelar sig våra liv i den omedvetna bakgrunden innan någon kanske efter hundra år inser vad som behöver göras. Om inte så ordnar det sig ändå. Så säger filmen Howards End. Det finns andra ting än det medvetna som styr oss och skeendena i världen. Något hoppfullt att tänka på nu när allt verkar så styrt av underliga medvetna makter åter igen.
