Jo det säger nu justitieminister Morgan Johansson och det sade Rikspolischefen 2019. Fem till tio år av mördade unga män. Ett Utöya per år. Minst. Ska det se ut så i vårt moderna Sverige? Och så några oskyldiga offer förstås, som läkaren som blev skjuten med sin baby i famnen eller 12-åringen som sköts med sin hund bredvid sig eller de båda små barnen som fick skott i benen.
Det var faktiskt inte något jag som barn behövde vara rädd för: att bli skjuten. Jag inser nu att det var något att vara tacksam för. Uppvuxen som jag är i den tidens förort i Stockholm. Bara fula gubbar var på tapeten och någon gång letade polisen efter en försvunnen flicka, men hon återfanns hos en kompis. Vilken idyll!
Jo jag är sarkastisk för visst var vi fattiga, men mina föräldrar hade sommarstuga på Ingarö och mamma jobbade och slet för att kunna behålla den när hon och pappa skilde sig. För där bodde en del av hennes släkt och det var vår andningspaus. Hennes släkt som alltid hade flyttat runt kring Mälaren och jobbat åt de välbesuttna, inte ägt någonting, bott i något torp som en godsägare hade. Men till slut efter kriget hade de kunnat få en egen bit mark.
Men helst ska vi inte äga något alls. Det är målet för den här regeringen. Vi ska tas ifrån alla ägor och de ska beskattas så vi inte har råd att bo längre. Det ska vara cirkulation för då får staten in mer skatt. För det är så dyrt att anlita hantverkare på ålderns höst när vi inte har några pensioner att tala om. Själv har jag gett bort min fastighet till mina barn. Det känns bra. Att någon annan kan ta över ansvaret och att ägorna finns kvar i släkten. De bygger ett litet undantag åt mig på tomten. Det är inte bondehistoria som en del tror!
Så sluts cirkeln för så där har folket haft det i alla tider. De som inte har velat stå i bostadskö eller flytta till pensionärsboende utan har velat behålla det som de har slitit ont för i släkten och där de har placerat alla tidigare generationers arv. Det är ingen skatt på gåvor ännu i alla fall. Skatten får barn eller barnbarn betala om de inte vill behålla släktarvet. Men jag har löfte om att bo här på livstid.
Under tiden går resten av samhället åt pipsvängen. Men här bor vi i en liten avskild del av världen, som inte alls liknar de utanförskapsställen som finns i Sverige. En egen liten enklav där allt fler vill bo. För de vill inte att deras barn ska bli skjutna. Helt horribelt! I värsta fall ett decennium horribilis!
Där bakom trädgårdsmöblerna och björken ska det strax stå ett litet hus till mig, där jag kan bo resten av livet. Ett undantag så jag slipper flytta från denna tomt där jag har bott i 34 år. I förgrunden såpnejlikor, som ersatte såpa förr i tiden och så pioner till vänster i bild. Äppelträd med transparent blanche skuggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar