Så skriver journalisten och författaren Harald Norbelie i dag på DN Debatt. Det är stora ord. Det handlar inte om vårt land utan om att han inte kan hantera sitt döende. Han kan tydligen inte ta avsked av livet på ett värdigt sätt och vill inte heller leva tills han dör. Han vill ha hjälp att dö frivilligt i förtid. Han vill helst av allt tvinga personal att ta livet av honom. Så fungerar inte sjukvården.
Jag har själv följt min sambo journalisten Olle Blomkvist till döden i december förra året. Han hade ont sista veckan, som Harald Norbelie säger, men naturligtvis fanns det smärtlindring mot detta. Och självklart fick han hjälp att göra det han ville; behandlas in i det sista. Mycket varsamt och med uppbjudande av all den omsorg, som medmänniskor och vårdpersonal kunde ge. Det är inte sant att döende patienter lämnas att skrikande av smärta lämna livet till sist. Det är skräckbilder, som maffian för dödshjälp sprider.
I min sorggrupp dog flera av de nära anhöriga av cancer och sörjande påpekade också hur stilla och lugnt det fortgick. Den yngste var i 30-årsåldern. I den palliativa vården på Nacka sjukhus var det likadant. Alla får den hjälp som behövs för att möta döden och lämna livet på ett bra sätt. Patienter med ångest är naturligtvis inte redo att lämna. De klänger sig fast vid livet av skräck över vad som annars väntar. Det handlar om ett personligt ställningstagande, ett övervägande om liv och död, som eventuellt borde ha begrundats långt tidigare.
Sverige förmår inte ens diskutera frågan om dödshjälp, skriver Harald Norbelie. Jodå detta har diskuterats fram och baklänges i åratal. Långt innan Harald Norbelie blev sjuk. Meningen med livet är dock att leva det till sista sekunden. Hoppet är det sista som lämnar också, ifall man inte har påtvingats en dödsdom utifrån. Harald Norbelie som är 70 år kan tycka att han är för ung. Att det är orättvist. Jo det tyckte vi efterlämnade anhöriga också när min sambo sedan mer än 30 år Olle Blomkvist dog. Han blev 57 år.
3.8.2015
När Expressen når honom i hemmet på Gotland så mår han bra naturligtvis. Sjukvården är fantastisk. Dödshjälp är inte aktuell för dagen. Och han behövde antagligen bara skriva av sig sin ångest. Han hoppas kunna påverka politikerna nu, säger han. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren sade. Vi är inte kopplade till vår själ längre. Så därför uppkommer denna rädsla och ångest. Själv har jag sett och hört tillräckligt för att veta att döden är inte farlig, men innan dess kan andra människor vara det. Men själva dödsprocessen behövs också. Den ingår i livet.
Min andrapappa Tore Martini beslöt själv när han skulle dö. Han sade till nattsköterskan: Nu ska jag dö. Jag ska ta nattbussen. Och vet du vad det bästa med den är? Det är att den är gratis. Sköterskan frågade om han ville ha något, morfin eller så, men han ville inte det. Han hade inte ont. Hon tittade till honom, men det var lugnt. Han somnade sedan stilla in och var död efter omkring en halvtimme. Så kan man göra. Tröst till Harald Norbelie. Det gäller bara att släppa taget när man har bestämt sig för det. Så enkelt.
7.9.2015
Och nu är Harald Norbelie död.
 |
| Döden spelar schack med riddaren i Ingmar Bergmans Sjunde inseglet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar