Jag håller på att känna in hur det är att vara mera normal. Att inte längre vilja skriva om det som händer i politik och annat. Ingenting berör längre i det här landet, som har gått så långt bort från det land, som fanns en gång i tiden. Nu återstår bara att försöka lappa ihop resterna av detta.
Vi har inga raser i världen eftersom alla människor är människor och modeordet rasifiering är fullständigt åt skogen. Mänskligheten skapades en gång i världen i Afrika och utvandrade därifrån och spred sig över jorden. Vi är alla släkt. Vi är dock alldeles för många och kan inte hålla sams. Det är våra största brister.
Ännu har vi klarat det, men naturligtvis är ebola inte den sista sjukdomen vi som mänsklighet kommer att råka ut för och heller inte den dödligaste. Omkring femtio procent har tydligen överlevt smittan. Många ändå.
Vi lever i den bästa av världar. Visst är det så. Och ekonomin är god. Visst är det så. Men hur länge? Dystra tider förestår och det var därför jag slutade skriva två månader före valet för det kändes att ifall inte Löfven fick regera skulle vi få terror i Sverige. På riktigt. Nu är det mera lite på låtsas när bilarna brinner runtom i Sverige. Löfven får regera fast de inte är större nu än förra valperioden. Reinfeldt var trött på det hela.
Förr i världen brydde jag mig inte om allt stök kring politiken, tyckte redan som 23-åring att dom där galningarna som rev upp gatstenar i Paris inte var särskilt mogna. Det fanns annat än detta som styrde världen. Och så är det numera också. Fast medierna skriker högre och oftare på vargen än de gjorde då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar