Egypten är ett extremt land. Det har varit det sedan faraonernas tid och inte har det blivit bättre. Ett land som går från Muslimska brödraskapet till att bli älskande av militären svajar betänkligt. Men president al-Sisi ses som en garant för utvecklingen mot demokrati av USA. Jag skrev förra året om detta land, som har en liten beboelig yta precis som många länder i Mellanöstern och med en fattig befolkning. Den ligger på uppskattningsvis 81 miljoner, men fortfarande ligger inkomsterna kring drygt 6 000 dollar per år.
Att Egypten är en diktatorisk militärdiktatur är inte något nytt. Muslimska brödraskapet har funnits sedan länge och år 1948 ordnades upplopp som riktade sig mot judar och européer. Premiärministern mördades när han beordrade att brödraskapet skulle upplösas och man hittade kopplingar bland militärer, som därför förföljdes av hemliga polisen. Britterna fanns i landet och hade hand om Suezkanalen, som var viktig för Europa. President Nasser tog makten i landet och de brittiska styrkorna lämnade till slut år 1956.
Dessa motsättningar i befolkningen fortsätter också nu. Ingenting är utanför historien och naturligtvis är den stora folkökningen ett problem i sig. För västmakterna var förr skräcken för kommunismen större än att araber slöt sig samman mot Israel. Numera har landet problem, som verkar oöverstigliga rent ekonomiskt eftersom befolkningen har vuxit lavinartat. Halva befolkningen lever precis som den alltid har gjort av Nilens årliga översvämningar och av jordbruk. Egypter utvandrar också till andra arabstater för att få jobb. Men att presidenten numera är vald anses som ett stort framsteg av USA fast valet inte var särskilt demokratiskt. Kommunismen var tidigare fienden för västmakterna, men skiftet har skett till att det är den Islamska staten plus då förstås alla extremreligiösa som blir terrorister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar