Medberoende är det nya

Ja kan man vara medberoende i en sjukdom? Att man kan vara det när det gäller alkoholism är helt klart. Och i går när det andra programmet om Djävulsdansen gick i TV så hälsade de på hos Märta Tikkanen. Hon är fullkomligt obegriplig för mig eftersom hon inte egentligen berättade varför hon stannade hos Henrik Tikkanen, men jag förstår varför de båda damerna Lundell och Söderlund tyckte att det var roligt att prata med henne. De lever ju själva så om jag begriper detta rätt fast vi inte har fått veta så mycket om deras förhållanden. För känsligt att beröra. Men att Persbrandt och Lundell har ett särboskap vet vi. De har två barn tillsammans.

Själv kämpar jag med att inte bli medberoende i en cancersjukdom. Där är det lättare att se att det inte är människans eget fel att den har blivit sjuk. Detta som en del kan tycka om alkohol och andra droger: att människan har också ett eget ansvar. Att den borde ta sig i kragen. Fast detta är en sjukdom. Men det går att göra något åt på ett annat sätt än cancer. Kanske. Anhöriga till cancersjuka kan gå in i väggen fick vi höra på nyheterna i går. Ja det beror nog på menar jag. Man ska låta sjukvården ta hand om den sjuke och inte själv göra det. Annars blir man just medberoende och kollar och lägger sig i, stressar upp sig över att den sjuke inte gör allt som man tycker den skulle göra. Det gäller att släppa taget. Att vara en egen människa och ha ett eget liv. Men alla sjukdomsfall är olika så det går inte att generellt säga något.

När det gäller Märta Tikkanen är hon i grunden obegriplig för mig. Att ha kvar passionen fast det var så äckligt med hans supande. Jag kan förstå att hon tog hand om de fyra barnen, men varför blev det då så många barn? Och jag kan inse att eftersom han redan var en författare och tecknare och känd fanns det fördelar med att fortsätta leva med honom. Hon var ung och han äldre. Hon var kring elva år yngre än honom, en ganska vanlig skillnad förr i tiden. En liknande skillnad var det mellan min egen mamma och pappa. Han hade också denna känslighet mot alkohol. Men mamma skilde sig efter åtta års äktenskap. Han kan inte ta något ansvar, sade hon till mig. Jag begrundade hennes ord och tog dem till mig, men förstod ingenting eftersom jag var ett barn kring åtta år gammal. Deras förhållande var hemskt för oss barn eftersom jag fortfarande minns att de slogs. Inte bra.

Dock så älskar alla barn sina föräldrar och det gick inte att ta ställning riktigt mot pappa fast mamma förtalade honom. Min lillebror ville flytta till pappa ett tag, men det gick inte på den tiden. Bara att han tog hand om oss ibland. Vi blev istället bortlämnade på somrarna för att mamma skulle kunna jobba. Och annars fick vi ta hand om oss själva rätt mycket. Det fanns varken dagis eller fritis på den tiden. Att skilja sig var det stora fula då på 50-talet och alkisfamiljen längst ned i trevåningshuset med fem barn tyckte att de var finare än vi, för de var en hel familj. Fast han inte kunde behålla ett jobb.

Min pappa höll på att dö kring 50-årsåldern när han hade försökt i något decennium att leva själv. Han hade inte förmågan och skulle säkerligen ha gått under om inte hans nya fru hade kommit in i hans liv. Hon var mycket yngre och tog hand om honom. Hon slängde ut hans suparkompisar och tog tillbaka saker han gav bort när han var full. Såg till att han var hel och ren och skötte om honom. De skaffade inga egna barn. Det räckte med honom. Och hon såg honom som att han kom av en fin familj och var en upphöjd människa. Han blev till och med ett slags Jesusfigur för henne. Så har hon uttryckt det. Och tillsammans orkade de ta sig vidare i livet. Han blev bättre och dog inte förrän när han var 87 år gammal år 2004. Fast han hade fått en dödsdom av läkarna på 60-talet.