Nu kommer filmen om Jackie Kennedy

Nästa vecka den 3 februari har filmen "Jackie" om presidenthustrun Jacqueline Kennedy premiär i Sverige. Det är Natalie Portman som spelar henne och för oss som levde då när Jacqueline Kennedy gjorde det och har sett henne som presidenthustru är Natalie Portman inte lik henne. Jag har skrivit ett bokmanus om Jackie Kennedy, men inget förlag har hittills velat ge ut detta. I Sverige har Jackie Kennedy inte varit så intressant, kanske beroende av att vänstern inte gillar USA särskilt mycket. Eller för att kvinnor fortfarande inte räknas. Om de som hon gjorde stod bakom en man. 

I DN uttrycker nu Natalie Portman vad Jackie Kennedy kände, vilket hon eller filmmakarna naturligtvis inte kan veta. Men för Natalie Portman har det blivit den nisch där hon själv har fått befinna sig i sin filmkarriär. Kvinnliga känslonischen. Filmen utspelar sig veckan efter att John F Kennedy har blivit skjuten och mördad i Dallas Texas den 22 november 1963. Det är inte vad Jackie Kennedy var, men det är typiskt att hon porträtteras just den veckan i hennes liv.

Mitt bokmanus om Jacqueline Kennedy har titeln "Och i Washington blommar fortfarande magnoliaträden". Detta bokmanus omfattar hela hennes liv och också varför hon gifte sig med den grekiske redaren och miljardären Aristoteles Onassis. Detta giftermål, som gjorde att hon föll hårt från den piedestal hon har satts på, när hon blev änka efter en president. Ifall något bokförlag har lust att ge ut detta manus är ni välkomna att höra av er. Här nedan kan ni läsa ett utdrag av vad som hände i Dallas Texas för drygt 50 år sedan: 

"Tidningen Dallas Morning News hade den morgonen en stor helsidesannons med en ram i svart som om det vore en dödsannons med den ironiska rubriken:  Välkommen Mr Kennedy till Dallas. Det var extrema högernationalister som hade satt in annonsen i tidningen. Ägaren till tidningen, Ted Dealey, tyckte inte om John F Kennedy och han hade tidigare hånfullt sagt om presidenten: 

- Istället för att leda Amerika, som en riktig man på en hästrygg så tyckte folket i Texas att det mera såg ut som om han använde Carolines cykel. 

President John F Kennedy fick tidningen och såg annonsen. Han läste den och räckte den sedan till Jacqueline. Hon mådde illa när hon såg den. Men presidenten skojade lite om den:

- Vi är på väg till det riktiga toklandet idag. Igår kväll var väl ändå bästa chansen ifall någon skulle vilja ta död på en president. Det regnade och det var mörkt och vi trängdes med en folkmassa. Någon skulle ha kunna haft en pistol i en portfölj, skjutit och sedan bara släppt den och försvunnit i folkmassan.

Det lät som en riktig thriller när Jack Kennedy konstaterade detta, som om världen fungerade efter hur deckarförfattare skrev. Alla katastrofer kommer oväntade för att ingen har förutsett dem. Det fanns inte i presidentparets föreställning att en galning skulle kunna skjuta mot dem denna soliga och ljusa dag. Att någon skulle vilja ta presidentens liv och allra minst fanns det i president John F Kennedys föreställning. Eller om det fanns där så höll han detta ifrån sig för han ville så gärna att allt skulle gå bra den där dagen den 22 november 1963. Han ville på sitt vanliga charmerande sätt inta den stad de var på väg till. Jacqueline Kennedy hade på sig sin rosa återanvända chaneldräkt och sin lilla pillerburkshatt och var förberedd för Dallas. Hon ville hjälpa sin man att charma invånarna:

-  Vi hade bra väder, när vi landade på flygplatsen Love Field i Dallas. Klockan var tjugo i tolv på dagen och vi klev ur flygplanet tillsammans och vi log bägge. Vi tryckte några händer bland människorna, som hade samlats för att se oss. När vi satte oss i bilen, den öppna, mörka Lincoln SS 100 X,  fick jag några sista instruktioner:

- Se åt vänster bort från presidenten. Vinka åt människorna på er sida. Om ni båda vinkar till samma väljare är det bortkastat.

- Framför oss satt John och Nellie Connolly, guvenören och hans fru. Jag satte på mig solglasögon för det var varmt och bländande ljust, men Jack sade åt mig att ta av dem. De låg i mitt knä och jag tog på mig dem igen när det inte var så många människor, som kantade gatorna, men John F Kennedy sade igen:

- Ta av glasögonen, Jackie.

Presidentparet hade lämnat Love Field strax före klockan ett. Kortegen hade klarat av den första etappen och den var på väg in från flygfältet genom Dallas. Först körde motorcykelpoliser och sedan kom presidentparets öppna Lincoln, som inte hade något tak den dagen. Jacqueline Kennedy hade velat ha det. Secret Service hade också tyckt att tak vore bra, men president John F Kennedy ville inte. Han tyckte att alla skulle kunna se dem. Ingen ville stå vid en gata, där bilen med presidenten och hans fru körde förbi utan att de kunde se något. Det påminde för mycket om slutna dikaturer, om rädsla för människor. Inte skulle väl presidenten vara rädd för sitt eget folk? 

- Alla var vänliga mot oss och eftersom solen sken fanns det ingen större anledning att ha ett biltak över vår öppna, stora Lincoln Continental. Jag hade min rosa pillerburk på huvudet och den skulle hålla håret på plats också i bilen och jag återanvände min rosa chaneldräkt med guldknappar, som jag hade haft i flera år för att inte stöta mig med pressen genom att verka slösaktig. Det var Jack, som hade valt ut den åt mig. Mellan mig och Jack låg en stor bukett med röda långskaftade rosor, som jag hade fått på flygplatsen.

 Bilkortegen närmade sig det sista inplanerade kvarteret. Bilen svängde från Houston Street in på Elm Street. De var på väg mot en mörk tunnel och Nellie Connally sade:

- Vi är nästan framme.

Det skulle inte dröja mer än fem minuter så skulle de kunna lämna bilen och få lite lunch.

Bilen åkte förbi Texas School Book Depository vid halvett när en smäll lät som en feltändning från någon av polisens motorcyklar. President John F Kennedy höjde handen mot sin hals och började falla och Jacqueline Kennedy grep tag i hans vänstra arm. Just då skakades hans huvud och hans kropp lyftes upp och han föll ihop mot sin fru. Hon fick både blod och hjärnsubstans över sig. En bit av hans huvud sprängdes bort och hon såg att hans hjärna var blottad. Den var alldeles rosa. 

Inom några sekunder hade åtminstone tre skott avlossats. Det första träffade presidenten i nacken och gick ut genom hans luftrör därför hördes ingenting från honom. Han fick inte fram ett ljud. Det fanns ingen luft. Det andra skottet sårade svårt guvenör John Connally, som satt direkt framför John F Kennedy eller om det var samma skott som hade träffat presidenten och kulan bara fortsatte. Och det tredje träffade presidenten i bakhuvudet på höger sida och sprängde bort en del av skallbenet och hans hjärna. Hjärnsubstans och blod flög över bilen. 

Jacqueline Kennedy skrek:

- Gud vad gör de? Gud de har dödat Jack, de har dödat min make... Jack, Jack!

Jacqueline Kennedy hjälpte deras personlige Secret Serviceagent, Clint Hill, att komma upp i bilen genom att  hon sträckte sig bakåt och fattade hans hand. Han kröp upp i bilen över bakluckan och skyddade henne och presidenten med sin kropp och bilen satte fart. Det har sagts att Jacqueline Kennedy försökte fly från bilen men det var inte sant. Hon ville ha hjälp. Det hon gjorde var instinktivt. Hon ville ha någon bredvid sig själv, som kunde hjälpa henne. Föraren hade saktat in när guvenören började skrika för att han träffades av ett skott, istället för att öka farten, som han borde ha gjort och de agenter, som var framför bilen reagerade inte heller. Inte tillräckligt snabbt. De ögonblick som kunde ha räddat presidentens liv passerade förbi.

Kapitel 12

Jacqueline Kennedy ville att president John F Kennedy skulle få en storslagen begravning med alla attribut och symboler som kännetecknade en sådan. Det var inte endast en begravning av en president utan det var dags att gräva ned alla de förhoppningar som människor hade knutit till presidentskapet. En epok gick i graven. Det var hela Camelot som hade rasat ihop. Denna dröm om en annan tid, en saga om en annan värld, som presidentparet hade velat lyfta fram till 1960-talet. Camelot som stod för ljus, ungdom och oskuld om det som franska romanser hade talat om på 1100-talet. Om kung Arthur och riddarna runt runda bordet. En saga som också presidenten hade älskat. Om president John F Kennedy hade fått sitta i åtta år istället skulle han ha kunnat hinna med en del. Världen skulle ha kunnat ta en helt annan riktning. Så kände den sörjande befolkningen i USA. Så kände hans änka. 

Men motsättningarna i det amerikanska samhället var för starka och det fanns en tradition av att skjuta ned, att helt enkelt ta död på en motståndare, som man inte kunde bli av med på något annat sätt. Det var inte första gången en president blev mördad i Amerika. I detta land som var grymt och storslaget på samma gång. Nordamerika var fortfarande en ung nation med de fördelar och de svåra klyftor detta medförde. Fortfarande ansågs det helt riktigt att ha skjutvapen, att ha dem till hands för att kunna skydda sig själv och sin familj. För att försvara sig mot sådana män, som ville omdana landet i revolutionär riktning. Amerika var ett konservativt land fullt med vapen. 

Sedan november 1961 hade Secret Service undersökt trettiofyra dödshot mot presidenten som kom enbart från Texas. Justitieminister Robert F Kennedy hade nämnt att han fruktade för sin brors liv tidigare den hösten.

- De kan gå hur långt som helst i ett utbrott av hat, hade han sagt.

Han hade syftat på den amerikanska politiska högern. Motsättningarna var och förblev stora i landet. De hade varit det ända sedan amerikanska inbördeskrigets dagar på 1860-talet. I den amerikanska Södern ville man inte ha förändringar. Det var bröderna Kennedy, som stod för dessa farliga omstörtande idéer. De var de levande symbolerna för alla förändringar och det orsakade till sist presidentens död.

Jacqueline Kennedy ville vara med och påverka hur USA såg på den mördade presidenten. Många fattade inte hur hon orkade ta itu med allt detta, hur hon orkade vara med och tänka på begravningen, men det var självklart för henne att delta och bestämma om detta. Hon höll inte i alla arrangemangen, men hon blev tillfrågad om alla detaljer. Hon ville vara närvarande och ha sin egen kontrollerande hand över allt. Det var hennes sätt att klara av vad som hade hänt, att få behålla lite kontroll i allt det svåra. Hon ville vara med och besluta, att ge detta som en gåva till det amerikanska folket. Abraham Lincolns begravning fanns delvis beskriven i den bok om Vita huset hon hade låtit ge ut och Arthur Schlesinger jr såg nu till att chefen för kongressbiblioteket tog fram allt, som fanns antecknat från den begravningen. Bibliotekarier tog fram alla beskrivningar och en planeringsgrupp anpassade sedan dessa ceremonier, så att de skulle passa till president John F Kennedys begravning.

För Jacqueline Kennedy var detta göra sin make en sista tjänst. Att se till att det blev en värdig rit, en begravning, som ärade hennes man presidenten och det han hade försökt att göra, som hyllade presidentparets sätt att styra landet och som återupprättade presidentskapet. Det blev självklart och naturligt för henne. Det var vad hon ville och måste göra också för barnens skull. Detta skulle vara en rit där de kunde deltaga och minnas i framtiden. Allt skulle utformas så att det blev idealistiskt upphöjt och visade världen att USA inte var ett land med enbart brutala människor, som inte ens visste hur de skulle begrava sin president på ett värdigt sätt. 

När kistan hade ställts i det östra rummet i Vita huset, så kunde hon inte bara lämna den där. Det såg alldeles för kalt och ödsligt ut. Det måste finnas blommor och Jackie såg till att hennes make fick blommor runt kistan. Sedan tyckte hon inte om att den hedersvakt, som stod vid kistan tittade bort från den. Hon ville att de skulle se på den. Chefen över hedersvakten protesterade först och sade att de alltid tittade bort. Då kunde männen se mot horisonten. För en soldat, som stod stilla i en timme riskerade att svimma, om han såg på en punkt och inte ens kunde flytta fokus med sina ögon. Men hon envisades. De skulle se på kistan och om det behövdes fick de byta de vakthavande männen varje halvtimme. Det ordnades också.

Jacqueline Kennedy hade fått en stark dos sömnmedel intravenöst den dagen när mordet ägde rum. Doktor Jack Walsh hade gett henne injektionen. Men den fungerade inte som den borde, utan tvärtom på henne. Hon blev snarare pigg än trött och sömning och pratade om och om igen med alla som orkade lyssna om vad som hade hänt henne, om allt som hade förevarit under resan med presidenten, alla de otäcka och samtidigt triviala små detaljerna i hennes minnen.

- Om och om igen berättade jag för att dela min börda med var och en som lyssnade. Min mamma var där, min styvfar var med mig och min lillasyster Lee kom från London tillsammans med sin man och hon sov i mitt sovrum i Vita huset. 

Jacqueline Kennedy hade fått tillbaka sin vigselring, som hon hade placerat på sin mans lillfinger och istället hade hon tagit fram ett par manschettknappar i guld, som Jack Kennedy hade tyckt mycket om och de placerade hon i kistan nästa dag. Och där bredvid honom lade hon också några brev från sig själv och barnen. Hon hade skrivit om allt hon kunde tänka på och dottern Caroline hade skrivit hur mycket hon älskade sin pappa och skulle sakna honom. Lillebror John kunde inte skriva, men hans storasyster hade hjälpt honom att forma några bokstäver. 

Ett avsteg från Lincolns begravning var att president Kennedys kista var stängd och inte öppen. Jacqueline Kennedy ville att alla skulle komma ihåg den levande presidenten och inte den döda kropp som nu låg där. Kistan brukade förbli öppen så att alla kunde se den döde för att konstatera att han verkligen låg där. Det var brukligt när det gällde en president, men Jack Kennedy såg inte ut som sig själv. Det verkade vara en vaxdocka som låg i kistan. Den liknande inte president John F Kennedy. Hans kropp hade blivt iordninggjord, men han gick inte att känna igen.

- Själva kistan hade blivit utbytt från den bronsfärgade mot en i gammalt trä av mörk mahogny från Afrika. Men jag bestämde att den skulle förbli stängd, insvept i den amerikanska flaggan. Barnen var inte med, när vi öppnade kistan dagen efter, men Jacks bror Bobby var med mig och han lade dit Johns slipshållare från PT 109. Patrullbåten han hade varit på under kriget. Denna krigstjänst som hade gjort honom till hjälte, när han simmande genom eld och vatten, för att rädda sina män. 

Presidenten fick också ett radband av silver med sig i kistan, som hans svägerska Ethel hade gett honom. Detta skedde medan kistan ännu stod kvar i östra rummet i Vita huset. Sedan stängdes den en sista gång.  

En kvarts miljon människor samlades på gatorna och följde kistan med den döde presidenten söndagen den 24 november när presidentens kropp fördes i procession genom Washington från Vita huset till Capitolium. Presidentens kista var draperad i den amerikanska flaggan och placerades på samma kanonlavett som hade tagit president Franklin D Roosevelts kista till graven 1945. En mörk häst utan ryttare gick efter med ett par stövlar, som hade placerats upp och ned i stigbyglarna. En symbol för att ryttaren inte längre fanns där och kunde sitta upp på hästen. En sådan häst hade också följt efter president Abraham Lincolns kista vid hans begravning."

Jacqueline Kennedy var större än livet som first lady.
Faksimil från boken Jackie: A life in pictures