Sverige måste förtjänas som land

År 1941 var min mamma Harriet 17 år och min pappa Ingvar 25 år. De hade inte träffats ännu flickan från torpet och mannen från den finare släkten. Och jag var inte född. Det skulle dröja ännu tre år innan de möttes under brinnande krig och började umgås. Han var inkallad och hon jobbade. Hon hade slutat skolan efter sjätte klass, gått i skolkök, konfirmerats och börjat arbeta som 15-åring. Han var en eftersläntrare på universitetet och hade ännu inte flyttat hemifrån. Han befann sig i armén i Skåne. Under kriget hade ingen särskilt mycket, ransoneringskorten sparades. Ingen visste något om hur framtiden skulle gestalta sig. Sverige hade 6,5 miljoner invånare och fler kunde knappast försörjas här. Men alla som bodde här hade förtjänat att göra det. De flydde inte landet till USA som så många släkter gjorde i början av 1900-talet och tidigare. Vilhelm Moberg skrev detta år 1941 Svensk strävan, en skrift om att Sverige var ett land där invånarna hade förtjänat att leva. Skriften om 21 sidor utgavs inför hotet om en nazistisk ockupation. Utdraget nedan känns aktuellt också i år 2018.