Jo det är klart att hatet på nätet gör att personer undviker att skriva vad de tycker i politiska frågor. Det kan vara farligt för man blir anmäld och kan bli av med jobbet. Nu konstaterar Internetstiftelsens rapport "Svenskarna och internet" att 27 procent har låtit bli att uttrycka sina åsikter på internet av rädsla för hat och hot. Och kring 14 procent har utsatts för näthat. Själv befinner jag mig i kategorin där en procent har blivit utsatt för näthat. Jovisst har jag det. Och särskilt då från yttersta vänstern och yttersta högern. De projicerar sina fantasier.
Men det stoppar inte mig, för jag har gener från min pappa Ingvar Rudberg, som var journalist hela sitt arbetsliv och skrev sin sista artikel innan han dog om D-dagen och bad sin fru att se till att den blev publicerad. Han dog den 28 mars 2004 och D-dagen var den 6 juni. Då högtidlighölls 60-årsminnet av den stora militära övergången från England till Frankrike för att stoppa andra världskriget. Det var ett viktigt minne för honom eftersom han själv var i 20-årsåldern under andra världskriget. Hans artikel blev publicerad.
Själv har jag jobbat som anställd journalist sedan jag gick ut journalisthögskolan 1974, på DN 18 år framåt. Jag slutade med avgångsvederlag för det var kris då på 90-talet också. Och vi hade lyckats att låna pengar för att bygga ut vårt lilla 50 kvadratmeters hus när räntorna gick upp till ofattbara nivåer. Helt obegripligt nu när de ligger nära noll. Men då ryckte riksbankschefen Bengt Dennis (s) ut för att försvara svenska kronan och höjde räntan till 500 procent. Helt vansinnigt. Vi kunde bo kvar tack vare avgångsvederlaget och jag bor där ännu i dag. Och skriver gör jag dagligen.
Näthat kommer alltid att finnas så länge det inte blir statlig censur. Människor har försökt stoppa mitt facebook-konto och min blogg, men det går inte. För jag skriver aldrig egentligen vad jag tycker i politiska frågor utan om saker som ligger i framkant i tiden. Det som kallas nyheter. Jag uttalar mig aldrig bortom sans och förnuft. Det är bara människor som inte har något skriftspråk, som gör så. Dock är jag tvungen att ha hemligt telefonnummer annars är det för lätt att bli förföljd. Tidigare antog också folk (läs män) att jag var i 30-årsåldern eller så och att jag jobbade som fast anställd på DN nu också. Fast jag är 72 år. Så de skrev som ett avslöjande att jag inte fanns där när de ringde växeln. Dumskallarnas sammansvärjning.
Tack och lov är jag inte tvungen att skriva artiklar, för som jobbande journalist idkar man inte bara självcensur, utan texten är inte ens egendom alls utan tillhör den som ger ut tidningen. Man är köpt av en ägare. Journalistkåren är tyvärr ett skrå och har alltid varit det. Någon yttrandefrihet finns inte som journalist. Det är en myt. Och dessutom blir man numera förföljd av allmänheten. Är det verkligen värt det? Och är inte de som ändå envisas med att vara journalister lika utsatta som poliser är i Sverige? Eller värre?
10:47
PO Pressombudsmannen fäller tio medier för att de har publicerat namn i metoo-rörelsens spår. Det är Expressen som är värst enligt PO Ola Sigvardsson. Men DN och Svenska Dagbladet fälls också. Dock är tidningen Arbetaren den publikation, som har förbrutit sig grovt mot publicistisk god sed. Kvalitetsmedierna måste fundera på hur de gör i framtiden, menar Ola Sigvardsson. Publicitetsskadan för enskilda har blivit oförsvarlig. Pressombudsmannen är en städgumma där journalister sitter själva medan det från början var jurister. Yttrandefriheten är större för enskilda än för medierna vilket kan försvaras av att de har stor makt genom sin industriella framställning av tryckta tidningar.
 |
| Internet är ingenting i sig självt. Vi människor skapar innehållet. Det speglar vilka vi är. Faksimil från Google. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar