Politiker och journalister lever i förnekelse

Paulina Neuding, chefredaktör på Kvartal,  skriver i dag en debattartikel i Göteborgs-Posten. Hon menar att väljarna hade motsatt sig den stora invandringen om politikerna hade berättat för några decennier sedan vad som skulle ske. I Sverige menar hon "pågår fortfarande en världsfrånvänd debatt kring huruvida kriminaliteten blivit värre eller inte". 

"Förmodligen har det att göra med ett psykologiskt behov bland en stor grupp politiker och journalister att förminska explosioner, skjutningar och attacker på räddningspersonal till utmaningar bland andra – inte symboler för ett politiskt haveri. Annars måste man ifrågasätta sin egen identitet och gärning, kanske under ett helt yrkesliv. Vad man fortfarande inte tycks inse är att det inte finns något motsvarande psykologiskt behov av förnekelse hos väljarna."

Hon har helt rätt i detta för politiker eller journalister är inte några som står över mänskligheten utan styrs också av sina fördomar eller trosvissa levnadsregler och värderingar, som de har fått från kollektivet. Och rent kollektivt sett har vi bara börjat att upptäcka vad som händer i Sverige. Ingen vill tro det värsta om sitt eget land, utan att det är "utmaningar" som måste hanteras. Jag har bott i Biskopsgården, som hon nämner, och det var redan då på 60-talet ett ställe där det inte var trivsamt.

Kriminaliteten har blivit värre i Sverige och värst är det dödliga våldet, där jag har räknat fall i två år och är inne på mitt tredje år, men ingen tror på siffrorna. Inte journalister som jag har pratat med och inte Tino Sanandaji, som tryckte till mig istället för att hålla med om detta. Inte heller SCB eller Brå har en statistik värd namnet om detta. För statistik ligger alltid långt efter verkligheten och döljs i en mångfald av tabeller. Det dödliga våldet ökar och är snart uppe i fyra fall i veckan i Sverige. Den officiella statistiken ligger på två fall i veckan. 

Grupptrycket är alltid starkare än den enskilda människan och det är bara sådana som står utanför grupperna, eller som jag är tillräckligt gamla och fortfarande fungerande kloka, som kan se hur samhället ser ut. Och vågar göra det, samt omtala detta i klartext. Trots det kollektiva trycket.

Journalister har lierat sig med makten hos politiker och detta har blivit en centrerad maktfusion som aldrig är bra för ett land. Demokratin blir satt ur spel när inte journalistkåren använder sitt kunnande och ser igenom det som sker kortsiktigt i nutid. Förr i tiden, för bara några decennier sedan, hade inte politiker på vänsterkanten och miljöpartister övervägande medhåll från journalistkåren. Då kunde också medierna fungera bättre i det granskande uppdrag de har. Numera har de en agenda i många fall. 

Vad som behöver göras är att de styrande och den nya elitistiska överhet vi har inser den verklighet många redan har tagit till sig. Om inte annat kommer de att tvingas genom valet den 9 september. Vi har mycket arbete framför oss som folk om vi ska kunna fortsätta på den väg som min generation och generationen före mig skapade. Vi får hoppas att det inte redan är för sent.

De tre aporna är ett minst tusenårigt motiv
som betyder att om man inte tar
in något ont kan man bara ge ut gott.
Att förneka verkligheten får
den dock inte att försvinna.
Faksimil från Google.