När jag var liten var lärare ett statusyrke och bättre betalt. Men sedan 50-talet har det gått utför. Den svenska lärarutbildningen är decentraliserad och finns på 28 orter, men bör centraliseras. Lärarna har låga förväntningar på eleverna och tvärtom. Ordningen är inte bra i skolan. Lärarna behöver också vidareutbildas under hela livet och det måste regeringen se till, inte små kommuner, eller skolans huvudmän. Sverige ligger i botten där jämfört med andra länder.
De bästa lärarna ska till de sämsta skolorna, men då måste de också lockas dit. Det har inte så stor betydelse hur stora klasserna är. Resultaten beror mer på om eleverna får studiero och ifall lärarna är engagerade. Att svenska rektorer inte ser det som ett hinder att lära, att elever skolkar eller kommer för sent, är fel. Det hindrar naturligtvis skolor från att uppnå bättre resultat. Jag kommer att tänka på inslaget jag såg i nyheterna häromdagen: om ett par killar som gick i nian och som aldrig hade gått i skolan förut. De hade varit i Sverige knappt ett år och kunde inte svenska särskilt bra. Klart att de inte klarar att få godkänt och gå i gymnasiet.
 |
| Björkhagens skola på 50-talet, fullproppat med barn, men en bra skola. Från avslutningen på våren 1950. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar