I går utsåg vi begravningsplatsen för vår avlidne käre. Min älskling. Det blir bland tallarna på Skogskyrkogården. Och utsikten uppåt liknar den som syns nedan, fast den bilden är tagen i gråvädret i dag i tallskogen på tomten. Marken som han har lämnat.
Vi ska gravsätta honom om någon månad närmaste släkten och familjen. Så småningom kommer det en sten dit också och själva platsen är upplåten på tjugofem år. Till att börja med. Vi upptäckte att min mammas grav är återtagen av Kyrkogårdsförvaltningen eftersom de inte hade hittat några släktingar, men jag bad att få tillbaka den gravrätten.
Tallar är symbol för långvariga förhållanden för styrka och uthållighet och de som står där på kyrkogården är ibland så gamla som 200 år och måste förnyas ibland. Det arbetet pågår ständigt.
Verner von Heidenstam har skrivit om furorna, tallarna i sin dikt om Tiveden:
"Hör furornas dova sorgemusik
med förstämda trummor och tubor i moll
med blåkullahymn med suckar och skrik
i ödemarken diktad av troll!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar