Det blå huset

Råkade vakna tidigt i dag och såg reprisen på Det blå huset om mamma Ulla och sonen Jens, som bor i det blå huset i Småland. Det är en dokumentär gjord av Kalle Segerbäck, som bodde som liten bredvid detta hus och som alltid hälsade på, för här fanns lugnet och tryggheten. Kalle Segerbäck hade det inte lika lugnt där han bodde med sina föräldrar tvärs över ängen i det gula huset. 

Ulla är 91 år gammal nu, var 90 när filmen spelades in och hennes son Jens har hunnit att bli 56 år. De knogar på precis som de alltid har gjort. Ulla som är krokig och inte går så bra längre och sonen som råkade ut för en bilolycka när han var 33 år och sedan dess är handikappad. Han är förlamad i vänster sida, men har ändå en elektrisk firma och sköter det mesta själv. Det är en förnöjsamhet och glädje över de små sakerna i vardagen i livet som strålar ut från mor och son. Kylskåp fick de först 2015 och elspis vill ingen av dem ha ännu i köket. Det hade gått bra med källare som kyl fram till dess. Och de har fortfarande bara vedspis. Samtidigt som robotgräsklipparen kilar omkring i trädgården.

Jag känner igen det för själv tillbringade jag sex av min barndoms somrar hos mor och far i Blekinge. Hos Hugo och Ingeborg Nilsson i Helgarum utanför Jämjö. Där var det likadant. Denna strävsamhet och det dagliga slitet där man aldrig fick någon semester utan det alltid var att gå upp tidigt och ta hand om korna, grisarna, fåren och hönsen. Vi var inte deras barn eller släkt, men de sade till oss, min lillebror och jag att vi skulle kalla dem mor och far. 

I min egen släkt var det mer rörigt, mer kringflyttning och uppbrott. Mer envishet och samtidigt uppror. Där har inte funnits denna trygga lugna tillvaro på närmare hundra år. Då min mamma växte upp på torpet i Kärrbo i Västmanland. Hon själv förmedlade den trygghet hon hade fått med sig från barndomen trots att hennes mamma gick bort när hon var tio år. Samtidigt som det fanns en rastlöshet hos henne, en längtan efter utveckling. En ambition att bli till något mer.

Kalle Segerbäck har jobbat en del med Tom Alandh, som är i min ålder. Filmandet är inte så stor del kreativitet säger Kalle Segerbäck utan det är mycket kringarbete. Och det är illa när ett minneskort skickat till Sveriges Television inte går vidare in i produktion utan försvinner spårlöst. Det har hänt. Han vill visa fram Ulla och sonen Jens som goda förebilder. Han är som han säger väldigt partisk när han gör detta. Det är bra. Som tittare tycker man om dessa båda, som kämpar på och tar en dag i taget. Så länge det går. Just partiskheten går fram genom att man känner att här bottnar filmaren. I den här miljön.

Själv har jag återskapat den miljö som fanns i Blekinge under min barndoms somrar. Jag bor på landet i en lugn bygd och har gått in för att vara klippan i släkten. Att aldrig flytta, även om det kanske bara blev så. För att jag trivs här. Precis som Jens säger om sin egen hembygd. Han har sina rötter där precis som att jag har mina här. För mig går de fyra generationer tillbaka på min mammas sida i kommunen. Här finns dock alla bekvämligheter även om jag också har behållit den gamla vedspisen. Behövs när smällkalla vintern slår till.

I det blå huset bor fortfarande mor och son.
Sonen är född här för drygt fem årtionden sedan.
Och han vill nog aldrig flytta.