Värmdö är ett speciellt ställe där jag har rötter sedan åtminstone 1800-talet som jag har berättat förut. Båtsman Anders Efling Ahlgren föddes den 29 december 1795 och tillhörde båtsmansregementet i Södra Evlinge Rote på Ingarö. Hans dotter var Ann Sophie Ahlgren född 1 oktober 1822. Hon dog 1852 i barnsäng när hon födde tvillingar i Gustavsberg. En av dem levde i tre dagar, men den andra Wilhemina Pettersson överlevde födseln den 25 maj 1852 och fick i sin tur Alma Johanna Larsson, min mormor, den 28 november 1878. Hon föddes på Hässelbyholms ägor i Snickartorp i Södermanland så då hade familjen övergett Gustavsberg. Min mamma föddes 1924 och jag efter kriget 1945.
När jag var liten hade mina föräldrar tomt på Ingarö för där bodde också mormors syster Elvira och min mammas kusiner på somrarna. År 1976 flyttade jag till Värmdö permanent och nu bor jag sedan 30 år i Torsby på Värmdö. Det har alltid varit skönt att lämna stan för att åka hit ut. Min släkt på min mammas sida har aldrig varit rika. De var egendomslösa torpare och min mamma hade nio syskon. Detta var i början av 1900-talet och socialdemokraterna, som var släktens parti från 1950-talet och framåt försöker i dag upprepa det som hände för hundra år sedan genom import av nytt, friskt blod från andra länder.
Det är mycket oövertänkt för vi lever inte i samma samhälle som då, vilket även socialdemokraterna fick upptäcka i slutet av 2015 när de ströp importen av människor. I vårt välfärdssamhälle blev det helt enkelt för dyrt med nya invånare, som skulle ha det lika bra som vi andra genast när de kom hit. Vi andra hade jobbat i ett par hundra år för att nå dit. Det var enkel ekonomi, men socialdemokraterna har aldrig varit bra på den sortens matematik. De tog helt enkelt omkring 5 000 kronor i månaden från min familj med barn när de år 2003 tog bort sjukpenningen från alla, som hade varit arbetslösa innnan de blev sjuka. Vi som tillhörde 40-talisterna var så rika ändå. Det tyckte särskilt Pär Nuder som kallade oss för köttberg, som han skulle föda år 2004. Både han och Eneroth är födda på 60-talet.
Jag påpekade detta för Tomas Eneroth då (numera infrastrukturminister), men han förstod inte eller låtsades inte begripa. Han trodde jag var sjukpensionär. Inte att jag hade sjukpenning. Jag skriver om detta i min första bok Ett Sekel av Tystnad, utgiven 2006. När jag skrev då 2005 till riksdagen hade de sparat in 63 000 på min familj, vilket var en förmögenhet för oss, men inte för sådana som Tomas Eneroth för det var en och en halv månadslön då för dessa som satt i riksdagen. Eftersom min sjukpenning togs bort så blev pensionen också låg.
Klasskillnaderna har inte blivit mindre, men tack och lov har vi kunnat behålla vårt hus, som vi själva har byggt. Det är åtminstone en liten utveckling under de mer än 200 år som släkten på min mammas sida har kämpat här i landet. Men det krävdes att min sambo, som dog i cancer, hade en livförsäkring. Annars hade jag fått lägga ut huset till försäljning dagen efter att han dog. Lita absolut inte till samhället. Ta hand om er själva!
Om man ser samhället som något som ska understödja de som har bott här länge, arbetat och byggt landet så har Sverige gått åt pipsvängen, som Astrid Lindgren skulle ha sagt. Fortfarande ses pensionärer som en belastning, fast det är en social försäkring, precis som sjukpenningen och sedan jag skrev förra året om oss i Expressen har antalet fattigpensionärer ökat. Omkring 435 000 pensionärer har nu en inkomst efter skatt under 13 000 kronor. EU:s fattigdomsgräns ligger på 12 100 för år 2017. Annika Strandhäll från Värmdö är ansvarig socialminister för detta. Hon har en lön på minst 130 000 kronor i månaden och kan inte begripa det här. Hon som är född på 70-talet och hade en deklarerad inkomst på mer än 1,5 miljoner år 2015. Svindlande!
 |
| Här är jag och en del av släkten på släktträff för några år sedan. Vi är glada trots allt att vi har överlevt och har varandra. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar