Det är så roligt att ha en väninna som lever fortfarande och som har följt mig genom livet och jag henne. Hon fyller 79 år i dag och tar sig fram fortfarande genom tillvaron utan alltför stora krämpor. Jag minns inte när vi träffades första gången för vi var så små då. Vi är uppväxta bägge i Björkhagen, då nybyggd förort i Stockholm i slutet av 40-talet.
Vi har liknande erfarenheter av olycka och lycka genom årtiondena. Hon råkade ut för det värsta då för 20 år sedan när fyra av hennes släktingar omkom i Thailand. Tsunamin ni vet. Själv förlorade jag min mamma till astma tidigt och min sambo Olle till cancer.
Ingen klarar sig utan några sådana avgörande händelser i livet. När ödet eller vad det är slår till. Vi har båda klarat oss så här långt dock och har försökt att hjälpa den yngre generationen med att bygga upp sina liv. Hon genom att hjälpa den enda som överlevde resan till Thailand och jag genom att ge bort allt i fast egendom till mina tre söner.
Hon som överlevde Thailand då 2004 har skapat sig ett nytt liv med en ny man och tre nya barn. Hjälpen kom till stor del till henne från min barndomskompis. Och själv har jag fått fem barnbarn, som också har blivit hjälpta tillsammans med sina föräldrar nu när det har gått tre år sedan jag gav bort min fasta egendom.
Så ska äldre människor göra tycker jag. Hjälpa de unga att få det bättre i livet. Den makten har vi kvar, men annars räknas inte längre sådana gamlingar som vi något särskilt i samhället. Många är de som har dött nu i min omgivning när de närmar sig 80 år. Så vi lever ofta inte längre än förut för mina äldre släktingar blev kring 87, en del av dem. De som var födda i slutet av 1800-talet.
Det är en lycka att få leva och kunna se vad som händer. Och veta att nu är det inte så långt kvar innan vi får ta klivet över till andra sidan. Så mycket vi har klarat av i detta livet och mer finns det också att göra. Det är så bra att ha uppgifter kvar och kunna se fram emot att det blir ännu en jul snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar