Diskussionen om svenskheten svallar högt efter att Björn Söder (sd) trätt fram och sagt något om att det finns andra nationer i Sverige, fast alla är svenskar. Han pekade ut samer och judar i denna intervju i DN. Så här gick samtalet mellan honom och DN:
Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?
- Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.
Komikern Soran Isamail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?
- Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.
Det är ordet nation, som är det svåra ordet här. Vad är en nation? Är det ett geografiskt område eller är det vad som befinner sig inuti människor. Under de årtionden som jag jobbade på DN tänkte jag aldrig på om människor var judar, kristna eller något annat. Det var inte det viktiga, utan hur de framstod som människor. Jag blev förvånad när jag långt senare upptäckte att den chef vi kallade "Vackre Kalle" var jude. Det hade inte i mitt huvud något att göra med hur han var som människa. Han var en vacker man, som tyckte om att umgås med kvinnor. Så framstod han för mig.
Kan man vara något annat än svensk när man bor i Sverige? Problemet med att ständigt trycka på varifrån människor kommer eller vad de är i nationstermer är att de sorteras i grupper. Det gör knappast att de integreras i vårt samhälle. Under lång tid har vi tagit emot människor utifrån. Och de har kommit hit och arbetat och sedan eventuellt återvänt till sina länder igen. Det gällde för par årtionden sedan de som kom från Balkan. Redan på 60-talet arbetade jag ihop med människor därifrån. De var som vi. Nu gäller det människor som kommer från mer exotiska trakter, där kulturen skiljer sig från den svenska. De flyr från krig eller dåliga förhållanden.
Det finns ett förakt från en del av dessa människor för våra seder och vår kulturella tillhörighet. De vill betona vad de är i motsats till oss. Något som vänsterrörelsen också har uttryckt under lång tid, men då har detta förakt kallats kälkborgerlighet eller något annat nedsättande. Det är synen på människor uppdelade i olika grupper, där en del lever på en låg skvallrande nivå utan högre bildning och utan insikter eller perspektiv. Denna småborgerliga grupp ansågs gå aristokratins ärenden i Frankrike.
Det har varit finare att tillhöra adeln i Sverige och eftersom vi aldrig har haft någon revolution är det delvis fortfarande så och vi har velat höja de som kom nya till Sverige och ta in dem i de nyare adliga politiska grupper, som socialdemokratin kom att bli under 1900-talet, då denna inriktning under lång tid satt vid makten och genomsyrade samhället på många nivåer. Detta medförde att en del inom byråkratin också kom att förakta de seder vi sedan lång tid hade i Sverige. Det skulle inte synas vilken kulturell tillhörighet Sverige som land hade. Min avlägsna släkting Margareta Wadstein, som var ombudsman mot etnisk diskriminering, ville ta bort alla tecken på att staten var kristen i juletid med adventsljusstakar och annat på statliga institutioner. Religiösa symboler var inte bra, men man kunde inte förbjuda sikher att använda turban eller kvinnor att använda slöja, tyckte hon.
 |
| Julgranen är från 2013 och svensk. Copyright Ann Helena Rudberg |
Detta tänkande spred sig sedan till julgranar, som ställdes upp på offentliga platser. De var inte bra för de förde fram ett kristet budskap. Och det irriterade särskilt muslimer. Här skrev jag om detta tidigare. Det är svårt att tolka symboler för de går ned till andra skikt än de logiska, mentala, förnuftiga. De rör de känslomässiga skikten i människor. Och dessa i sin tur har oftast inte någon beröring med tanken. De finns rent konkret i våra olika hjärnhalvor. Inuti oss finns olika känslomässiga lager som kan kallas allt möjligt: demoner, djävlar, änglar eller till och med gudar. Dessa skikt försvinner inte utan finns kvar som mänsklighetens samlade kapital på gott och ont. De kan dyka upp igen i människors medvetande. Och då har vi chansen att om igen betrakta dessa känslor och göra om dem i nutid till något som också vänsterhjärnan omfattar. Men tyvärr kräver detta mycket energi och vår reflexmässiga inställning blir att begrava allt tills verkligheten tvingar oss att ta itu med detta.
Vi ser nu om igen hur vi har börjat om från början och gått djupt ned i våra känslomässiga föreställningar. En yttring av detta är att vi måste ta ställning till vad politiska partier står för i vårt land. Vilka idéer vi omfattar. Många känner att de tycker som sverigedemokraterna, vilket beror av att de andra politiska partierna har satt upp en mur mot de dunkla känslor som dessa företräder. Partierna skulle kunna diskutera på djupet vad vårt land är och vilka vi är som svenskar, men dit kommer vi inte. Det finns heller inte något intellektuellt skikt i befolkningen som kan göra sig hörd om detta. Det är tabu att uttrycka något negativt om den stora invandring vi har och den omgörning som pågår av samhället. Det är farligt att ta itu med detta, för vi beslöt för länge sedan att detta är ondska, som fick ett av sina utbrott under andra världskriget. Vi är rädda för denna ondska. Den är absolut och tar sig olika uttryck, som måste bekämpas. Just nu är vi inne på att vi själva är onda, och särskilt då sverigedemokraterna i politiken, medan de som kommer som flyktingar till vårt land är goda och måste beskyddas.
Detta är att om igen befinna sig i märkliga diskussioner, som inte för framåt. Mänskligheten som helhet svajar mellan att betrakta sig och varandra som gudar eller djävlar, att skylla på varandra för sina egna tillkortakommanden, att placera ondskan hos andra, för att slippa ta itu med den. Detta borde inte vara ett evigt problem. Vi är på väg mot att betrakta alla människor som likvärdiga, att inse att vi är en enda ras av människor på jorden och att vi har en planet att samsas om. Den stora invandringen till Sverige, som är utan motstycke i historien, behöver dock diskuteras på ett bättre sätt än känslomässigt. Vi kan i längden inte ta emot alla de som vill komma hit. Att köra vår egen ekonomi i botten för att vi ska betraktas som goda människor är inte intelligent.
10:45
Här kan ni se debatten från i morse i SVT mellan Jonas Sjöstedt (v) och Björn Söder (sd) om "klockan från historien som ringer", som Sjöstedt uttryckte sig. Apropå ovanstående intervju i DN och att v-ledamoten Rossana Dinamarca i går i riksdagen uttryckte (precis som Sjöstedt nu) att Björn Söder inte är deras talman. Jag håller med Björn Söder om det faktum att han sitter inte som andre vice talman i egenskap av politisk talesman för sd, utan detta är ett ämbete, som ska visas respekt i riksdagen. Det har inte vänsterpartiet gjort nu. Ingen riksdagsman säger till vår statschef, kungen, när han öppnar riksmötet: du är inte min kung. Det är att skymfa folket, som har velat ha det så att statschefen öppnar riksdagens arbete. Vänsterpartiet ställer sig utanför de demokratiska spelreglerna när de inte tycker om, att talmannen är tillsatt enligt regler som riksdagen, folkets valda riksdag, har skapat. Här tog Jonas Sjöstedt på sig sin iskalla blick igen. Den som gör att han inte vinner debatter. Plus att han förvanskar sagda ord, som det passar honom. Inte ens DN höll fast vid den rubrik de bytte till under publiceringsdagen där det påstods att Björn Söder sagt att judar är inte svenskar. Den rubriken höll inte.
OBS! Fast det är tröttsamt så vill jag påpeka att jag inte är sverigedemokrat och aldrig kommer att bli det, lika lite som jag är vänsterpartist och aldrig kommer att bli det. Ovanstående är skrivet utifrån mina roller i samhället som journalist och författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar