En snäll försäkringskassa

Vad snälla de är på f-kassan tänker jag när jag får sambons sista utbetalning. Han fick betalt också för den dagen han dog och ändå dog han på morgonen. Jag är så van att få betala för allt och att det inte tas någon hänsyn till mig eller honom som person, när det gäller statliga pengar, så minsta lilla eftergift åt ett dödsbo förundrar mig. Tänk att de som överlever midnatt får betalt för en dag till. Jag väntade mig inte ens det.

Men människor blir snällare och lite hjälpsammare när den nära och kära är död, fast på banken så rabblade den jag pratade med bara på, fast jag bad att få sitta lite avskilt och inte ute i samma rum som de som väntade på sin tur. Lite privat samtal ville jag ändå ha. Men av säkerhetsskäl ska dom väl göra så. Kan jag tänka. Dock bytte han plats till glasbur, när jag hade upprepat att jag inte ville sitta ute bland de andra. Jag ville inte att alla skulle höra vad vi pratade om.

Jag har gått hem till skrotnisse i bygden för han gav aldrig sambon ett skrotintyg på bilen, som inte finns. Och jag vill inte ärva en osynlig bil. Nisse pratade på men mindes inte just den bilen och det förstår jag för det var en massa år sedan den gick sönder och lämnades till skrotning. Vi åkte på en lång resa ända ned till Skåne med barnen i denna gröna Seat en härlig sommar och den var nästan som ett rymdskepp, för den hade så tjocka dörrar, som skyddade mot allt. 

Mycket som måste redas ut nu när det inte längre finns någon sambo här. Alla relationer förändras när någon är död, också relationen till mig själv. Nu måste jag ta över en del av det han gjorde och ta hand om alla räkningar och annat som kommer. Vi hann aldrig riktigt prata om allt, men det ger sig. Tidigare i dag försökte jag sitta i telefonkö för att säga upp en prenumeration han hade, men hjärtat gick upp i varv, lätt att bli stressad. Jag orkade inte. Så jag mejlade till tidningens chefredaktör och frågade om jag kunde få hjälp. Han var barnledig, men svarade trots allt på mejlet. Han skulle ordna detta. Tack.

Min sambo Olle förra året med sitt barnbarn Milo
Copyright Max Rudberg

Jag är miljöskadad av stressen att ha haft mitt arbete som journalist och av att ha envisats med att blogga och skriva på Facebook och fortsätta att vara offentlig, stress gav också cancer åt min sambo, som också var journalist. Förr i tiden var medelåldern på journalister 48 år, men han blev ändå 57. Inte mycket det dock heller. 

Jag sade upp vänskapen med en argsint man på Facebook, för jag orkar inte med sånt längre. Är som sagt miljöskadad och måste nu skydda mig. Allt ska vara mjukt och inbäddat i rosa och fluffiga färger. Eller i den vita färgen, som nästan alla blommorna har haft, som jag har fått. Då när de kom tänkte jag: ska jag ha blommor? Varför då? För jag var så snäll, som min sambo sade, när jag skötte om honom? Jag var inte snäll mot honom. Det är man inte mot någon man har levt med i trettio år, utan det är självklart att man tar hand om denna nära och älskade människa så mycket och gott det går. Men blommorna är självklart menade till tröst. I morgon står hans dödsannons i Dagens Nyheter.