Fattiga barn kommer utifrån

Det är många fattiga barn i Malmö och i Rinkeby och Kista i Stockholm. Det beror av att deras föräldrar är födda utanför Sverige. Trettiosju procent av barnen i Rinkeby och Kista är fattiga. De var det åtminstone år 2012 enligt Rädda Barnen. Siffrorna har säkerligen inte blivit bättre eftersom vi ständigt tar emot nya invandrare. I Malmö är vart tredje barn som har utländska föräldrar fattigt.

I Stockholm som helhet ligger barnfattigdomen på tretton procent medan i hela Sverige är tolv procent av barnen fattiga. Ensamstående föräldrar är också illa ute naturligtvis. Det handlar om 230 000 barn som lever i fattigdom i Sverige. Men deras föräldrar har valt att komma hit och också att ta med barnen eller föda dem här.

Detta är säkerligen ett outrotligt problem så länge vi tar emot föräldrarna och barnen. När jag var liten tillhörde vi de som var ganska fattiga. Vi bodde i en tvårummare i en förort och mamma hyrde ut vårt enda sovrum till den tidens invandrare från Italien. Det är helt enkelt så att man måste arbeta i många år för att kunna försörja sig själv och eventuella barn. Den som vill bli rik ska inte skaffa sig så många barn utan jobba och tjäna pengar åt sig själv. Vi har fortfarande ett pyramidsamhälle och kommer att ha det i framtiden. 

Det är inte så många förunnat att tjäna miljoner per år. Bara politiker och makthavare på bankerna anses vara värda så mycket. Vi andra måste ha tur eller slita hårt för att få något över. Men meningen med livet är inte att samla på sig ett berg av pengar eller andra tillgångar. Dock befinner sig många människor där nere på nivån av chakra ett, som handlar om att ta hand om sig själv fysiskt, att ha arbete och bostad. Och det är naturligtvis också del av vårt liv på jorden, men att vi skapar ett samhälle, där det skiljer så mycket mellan nya och gamla svenskar är grund för stora motsättningar.

Inget år har dock varit värre för barnen än år 1997, då hade socialdemokraterna förstört barnfamiljernas ekonomi i Sverige. Förfärligt. Jag vet för vi hade små barn då och våra vänner kämpade också med ekonomin. Det var braket i början av 90-talet som åstadkom detta. Då blev föräldrarna av med allt i värsta fall. De fick också gå från hus och hem och barnen blev fattiga tillsammans med föräldrarna. Då uppgick barnfattigdomen till drygt 20 procent av barnen.

Vi klarade att bo kvar, men betalade genom att jag tog avgångsvederlag från DN för att ge vidare till banken, och sedan fick jag inte mer något jobb. Min sambo och barnens far fick slita desto mer istället. Stressen tog ut sin rätt när han blev sjuk och dog nu i december. Alltför ung. Han offrade sig för att vi skulle ha det bra i familjen. Så kan man uttrycka det. Men vi lyckades hålla ihop och uppfostra våra barn till bra liv, trots politikernas många påhitt.