De klyftor som har uppstått i livet kvarstår ända in i döden. Det visar utspelet i dag från Sveriges Pensionärsförbund som påpekar att var tredje pensionär får höjd skatt. Det betyder att den gruppen, som är likställd med mig: har högre utbildning och har jobbat hela livet får höjd skatt för de får ut över 20 000 per månad. Jösses flickor om jag ändå hade åtminstone 12-13 000 i månaden att leva av vore jag tacksam. Jag tillhör de som haft "otur" i livet: ingen räknade med under tidigare socialdemokratiska regeringar att barnfamiljer, sådana som min, skulle drabbas så hårt under 90-talet. Våra vänner fick gå från hus och hem i värsta fall, men vi klarade av statens dumheter då också.
Jag som har högutbildat mig och varit journalist i 40 år, föll igenom systemet genom att jag envisades med att vilja jobba. Systemet var gjort för att man skulle sjukskriva sig istället för att få bättre ersättning. Jag dumma kvinna fattade inte det. I vår släkt är vi sådana att vi offrar oss för samhället och andra, men inte tänker så särskilt på oss själva. Det drabbar nu min sambo sedan 30 år, som aldrig har varit sjuk, men nu har en obotlig sjukdom. Han får en låg sjukpenning och vi går runt ekonomiskt genom att alltid vara hemma. Tack och lov har vi tillsammans tre barn, pojkar allihop, som rycker in och hjälper oss. Det är exakt som det var i det tidiga 1900-talet: det gäller att ha barn, som kan hjälpa oss ekonomiskt och på annat sätt.
Mina förmågor att skriva är intakta och jag har gett ut (fått utgivna) tre böcker under de senaste åren. Om ni vill hjälpa mig och min sjuke sambo köp dessa böcker så får vi åtminstone ett extra tillskott till jul eller till nästa år. Så slipper vi låna mer av våra tre barn. Kan det vara något att göra inför julen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar