Och det är tio år sedan

30 mars 2005 15.15

Jag har pratat med min barndomskompis. Det var inte tre familjemedlemmar som försvann, som jag trodde, utan fyra där i Khao Lak. Jag fick ett kort från henne och när jag ringer så sitter hon hemma och jobbar så jag får tag på henne. Bara hennes systerdotter överlevde och kom hem. Hon har kunnat berätta om det mirakel, som det ändå var, att hon klarade sig, att hon har kunnat komma hem och berätta om det ofattbara. De andra bara försvann i vågorna. De har hittat tre. De har fått hem tre av dem och kunnat ha en begravningsgudtjänst för dem. Den yngsta har de inte fått hem ännu. Hon var bara fyra år.

Sorg, sorg, sorg. Hur tar man sig igenom sorg? Hur kan man överleva att fyra familjemedlemmar bara försvann? Det går inte att fatta, inte att greppa, att förstå, att inse. De måste bara finnas kvar. Så måste det vara. De kan inte ha försvunnit utan att lämna spår. De måste finnas. Något annat är inte möjligt, inte rationellt. De måste finnas i någon form, någonstans. Annars kan inte livet levas, annars kan inte livet gå vidare, annars finns det ingen mening. Inte kan det vara så att dom bara försvinner i havet, dränks av vattnet och att inget mer finns. Det är inte rationellt. Dom som tror på ingenting efter det materiella, fysiska livet har missuppfattat allting. Så tror jag.

Hon låter som vanligt på rösten min barndomskompis fast mycket trött. Inte så underligt. Att hon klarar det, att dom klarar det. Det är obegripligt. Men hon blev glad över att hon fick kort från mig. Jag skickade på impuls ett gammalt kort på hennes lillasyster, från 60-talet. Hon fick det samma dag, som dom var på väg till Uppsala för att ta emot tre kistor. Hon läste brevet på vägen dit för att hon råkade ha med sig posten. Hon fick det i rätt dag i rätt stund. Jag som var så rädd över att det skulle bli fel, att min impuls skulle vara för häftig och alldeles för påträngande. Men det blev inte så.

Och hon hade varit så arg över att dom skulle åka dit. Till Thailand. Hon ville inte att dom skulle åka. Hon ville att dom skulle fira jul hemma. Och det sista hon sa var ungefär att nästa jul får ni vara hemma så att vi får fira tillsammans. Ja, sa dom. Och så kommer dom aldrig hem. Inte levande.

Det är 20 dagar sedan de hade begravningsgudstjänst för de tre som har identifierats och kommit hem, men fortfarande väntar de på den yngsta.

Ur min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad sid 361-362
Den fjärde lilla familjemedlemmen kom också hem till slut. 

Hela familjen med min barndomskamrat till höger och hennes lillasyster längst ned. Det kan vara 1957-58. I Björkhagen. Mamma till vänster och Tore bredvid. Leffe är också med, en grannpojke, som gillade att vi hade köpt TV (bredvid mamma). Lillasystern försvann i vågorna i Khao Lak tillsammans med tre nära släktingar.