Jag vaknar upp varje morgon och tänker på hur bra jag har det som är på väg att bli riktigt gammal. Det betyder att jag har klarat av det mesta av det jag har velat här i livet. Och att jag inte behöver anstränga mig så mycket längre. Det är ett privilegium man har som åldrande människa. Det begriper aldrig ungdomen, som har så mycket framför sig. Att bli äldre och gammal måste upplevas för att förstås.
I och med att jag har skrivit färdigt min fjärde bok Innan glädjen infinner sig som kommer ut den 8 september i år så har jag även rent själsligt och andligt kommit en bit. Det känns väldigt bra att ha klarat av detta också. Jag är en förnöjd pensionär och skulle må väldigt bra bara jag fick plantera lite fler blommor. Jag får det i krukor även om inte på tomtmarken, för den är inte min. Den har jag gett bort.
Det blev också kontentan av mitt liv att jag inte längre ville äga något utan gav bort marken jag hade. Det är bra att släppa taget om saker och ting tycker jag. Att slippa ansvaret. Och klara mig ändå. Att vara girig och samla på hög likt en sagornas drake har aldrig varit min melodi. Kanske har jag 10-20 procent av mitt liv kvar att leva. Vem vet. Det är helt okej.
Den här bilden togs 1967 i Västtyskland av min dåvarande sambo. Han lever inte längre. Det gör ingen av de män jag har haft långa förhållanden med, men det är okej. Det är livets gång. Det gäller att försonas med liv och död, våra grundläggande villkor på den här planeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar