Bo Tapper soldaten som lever på minimum

 Den 83-årige Bo Tapper bor i Bollnäs och har haft ett riktigt omväxlande liv ända tills han fick en stroke för tiotalet år sedan. Nu sitter han i rullstol och har knappt råd att äta. För han har en gammal skuld som han inte visste om eftersom han arbetade utomlands. Men något bolag hittade hans skuld och nu tar kronofogden så mycket som går varje månad. 

Han har också fått Nobels fredspris för sina insatser för FN och dessutom skrivit en bok, som kom ut 2020 där han berättar om vad som har hänt honom genom livet. De kallade mig Stammen heter boken och där berättar han om sig själv, en föräldralös pojke som mobbades, men som hade en okuvlig styrka inom sig. Han fick sitt öknamn för att han stammade. Han insåg att han måste bort från sin barndomsmiljö och han var en nyfiken person. Så här skriver han i sin bok:

 Mitt liv kom att gång på gång ändras under åren. Det var som att ofta  få en omålad tom vit duk. Många vågar inte måla på den, men jag började genast med alla färger jag hade, att ta chan­sen att åstadkomma något av den tomma ytan.   Mitt liv artade sig till att bli en chanstagning och att våga. Detta har gett mig fantastiska möjligheter och upplevelser. En äventyrares liv , ja visst! En lycksökare, ja visst! Jag fann lyckan ofta, men förlorade den också lika ofta.

 Men vem är då denna lycka? För mig är den något slags kvinnligt  väsen, någonting outgrundligt och ibland lite svår för mig  att förstå. Ibland kommer hon smygande. Lyckan kan ibland vara nära utan att man ser henne. Ja, hon är lite underlig och uppträder ofta obestämbart. Lyckan bryr sig inte om pengar och rikedom! Nej , hon kan ses i den fattige torparens öga när han bär in den sista pota­tis­hinken i jordkällaren på hösten. Lyckan ses i ett barns ögon som tindrar när barnet berättar för modern om berömmet som fröken gav i skolan. Har man Lyckan måste hon vattnas, som en planta, annars torkar hon och dör. Man måste respektera henne och lyssna på hennes signaler, annars kanske Lyckan ger upp och går sin väg.

  Hon kan plöts­ligt dyka upp.  När man inte ens  märkte att hon kom. Mister man Lyckan då saknas hon djupt och livet blir tungt. Man måste skämma bort henne. Hon behöver ens omtanke och kärlek. Lyckan måste man tala till med små bokstäver. När brevbäraren en dag gick förbi min grannes dörr utan att lägga i några brev, så suckade hon uppgivet jaha inga brev idag heller, varpå brevbäraren kort svarade lite kärvt:  Vattnar man inte blommorna så dör dom .

 Detta är vad jag tror mig ha lärt om Lyckan. Men jag handlade ofta mot mitt bättre vetande, när jag träffade på henne.  Tyvärr. Jag var som barn den personifierade gök­ungen . Den som uppfostrades av och hos andra och som inte sett min mor och far. Åtminstone mindes jag dem inte.    

När jag tecknar och målar ja, då går jag in i min egen värld skapar min egen energi. Gud sägs ha skapat vår värld. Han verkar ha gett mig ett slags arbets­tillstånd för att hjälpa honom lite med att skapa.  Han har låtit mig blanda mina färger som jag velat, inte hindrat mig. Inte begärt tillbaka gåvan han gett mig. Så nu börjar jag. Ha överseende min svens­ka och lite annat. Det är minnen som kommer till ytan lite då och då, som jag berättar om här. De kommer kanske inte alltid i någon tids­riktig ordning men oftast.  

Om ni vill hjälpa Bo Tapper att få något mer ut av sin pension än det vardagliga enkla liv han lever så köp hans bok så att kronofogden lite snabbare kan få sina pengar och han bli skuldfri. Här hittar ni boken De kallar mig Stammen. 

Här är beviset för att Bo Tapper har varit med och fått Nobels Fredspris genom att han ingick i FN:s fredsbevarande styrkor. Var med och gör hans liv lite lättare genom att hjälpa honom att betala av sin skuld från den tiden då han köpte en bil. Han trodde den var betald, men det var den inte. Så nu har han en skuld till kronofogden. Faksimil från SVT. 

Det här är Bo Tappers egen profilbild från facebook. Den speglar hans tid i Afrika och Asien. Han är född i slutet av 1939 då andra världskriget  pågick. Det skulle göra så i hans unga barndom till 1945 och han har inget minne av sina föräldrar.