Jag har inte rätt till bostadsbidrag

 Förvaltningsrätten konstaterar i två meningar att jag inte har rätt till bostadsbidrag och att Pensionsmyndigheten har räknat rätt. Det är ett utdömande av mig som människa, för jag har säkerligen ljugit om mina villkor. Det är förfärligt att det har gått så långt att sådana som jag kan tryckas till av statliga myndigheter och de struntar helt enkelt i vad jag säger. 

De tror uppenbarligen att jag fortfarande äger något, vilket jag inte har gjort på snart ett år och att jag försöker sko mig på andras bekostnad. Fy fan säger jag. Förvaltningsrätten har uppenbarligen inte kollat något alls utan bara avfärdat vad jag har skrivit till dem. Pensionsmyndighetens åsikt gäller. Det här är inte rättssäkert. 

Jag orkar inte längre slåss mot övermakten utan ger upp nu. Staten har ändå varit snäll och ökat min lilla pension en smula. För så har de gjort för alla pensionärer och jag står trots allt inte utanför generella höjningar. Tack för det skitstövlar! Jag har inte så stora behov och har slutat att tro att jag kan göra något annat än att bo och äta. Så ser det ut för en del pensionärer numera. Mitt stora fel är att jag har uppfostrat tre barn och gett dem så mycket som möjligt, för att de ska ha det bra. Detta ska absolut inte belönas, utan bestraffas i det svenska samhället. 

Förvaltningsrätten är uppenbarligen ingen riktig domstol, utan bara ett byråkratiskt sätt att avvisa människor. Tänk att det har gått så långt! Jag som har bott och arbetat här hela mitt liv ska inte ha något mer, för jag har redan fått så mycket är den underliggande åsikten. Jovisst vi bodde i andra hand under mina första år i livet och sedan fyra personer i en tvåa på 60 kvadratmeter under uppväxten. 

Det jag har fått i mitt liv har varit från mina släktingar, alla de som kämpade under 1900-talet och lämnade något efter sig. Nu har jag gett bort allt till mina barn, för jag orkade inte längre ta hand om mitt hus och tomt. Men det ska förstås bestraffas det också av staten. Mest fick jag av mina barns far och sambo. Han stressade och jobbade ihjäl sig och blev endast 57 år gammal. Mycket lönsam för någon inarbetad pension fick han ju aldrig. Den konfiskerades av staten när han dog. 

Om jag låter bitter så är det riktigt. Så är det. Man har rätt att vara bitter över hur samhället fungerar. Ingen lyssnar på sådana gamlingar som jag. Men bara för att jävlas har jag bestämt mig för att bli väldigt gammal. Och fortsätta att påpeka hur illa samhället fungerar. För inte många orkar det heller i min ålder, men fan ta er byråkrater. 

Här skrev jag om detta tidigare. 

Förvaltningsrätten tar inte reda på något alls utan lyssnade endast på motparten Pensionsmyndigheten. Och de hade redan bestämt sig för att jag inte skulle ha något bostadsbidrag.