Vårt demokratiska system hotas av sabotage

Det finns en ny sorts terrorism, som innebär att personer utnyttjar våra demokratiska lagar till bristningsgränsen. Ett av vår tids största hot är människors misstro mot våra system, att det sprids offentliga lögner över internet. Att skrönor och påhitt tas för allvar och sanning, vilket gör att samhällen splittras i misstro och paranoia. Det brukar för det mesta vara extrema människor och i värsta fall extrema partier både till höger och vänster, som ägnar sig åt sådant. 

Men den nya sortens terrorism, som också har stöd av våra lagar, är när människor gör som nu hände i Värmdö kommun: en person begär ut alla offentliga handlingar från det senaste året. Det blev ungefär 17 000 papper, som skulle gås igenom för att en person krävde detta. Det var enligt den personen själv ett "hemligt projekt" och det gick inte att avslöja vad det handlade om. Kommunen överklagade till kammarrätten, som gav personen rätt: den skulle få ta del av alla dessa handlingar.

Offentlighetsprincipen är naturligtvis inte tänkt att användas på det viset. I nästa steg kan någon begära ut alla offentliga handlingar från alla kommuner runt Stockholm under det senaste året och kammarrätten i Stockholm har redan genom sitt prejudikat ordnat så att den kommer att få detta. Naturligtvis är det ohållbart med sådana rena okynnesaktioner mot vårt samhälle. Det påminner inte så lite om sabotage mot vad kommuner står för och vad de ska vara till för. Till saken hör att den som begärde detta av Värmdö kommun inte är skriven i kommunen och alltså inte behöver drabbas av ökade skattekostnader. Eller inskränkningar i annan kommunal verksamhet. Sabotage definieras som en avsiktlig handling, som syftar till att försvaga ett statsskick, verksamhet eller en struktur genom störning eller förstörelse. Exakt vad som hände i det här fallet. 

Att sabotera kommuner år 2016
är lika illa som när ryssarna
fällde bomber över Stockholm
och skärgården
år 1944. 

Nu blev det inte så att han verkligen ville ta del av alla handlingar. Han befann sig på resa i juli när kommunen erbjöd honom att komma till kommunen och sätta sig ned och titta på alla dessa officiella papper. Han lade därför detta besök på is enligt egen utsago. Istället för att ställa in resan och semestern. Så när som helst kan han komma tillbaka och kräva kommunen på alla papper enligt detta outtalade hot. Det hela handlade inte om att vara intresserad av vad kommunen har för inkomna offentliga papper utan istället om att verka som rättshaverist och tvinga en kommun att rätta sig efter personen och hans "hemliga grupp" och det "hemliga projektet" som inte gick att omtala.

Hanne Kjöller skrev om fallet i en ledare i DN under rubriken "Vad kostar en rättshaverist". Där skriver hon också att kammarrätten år 2011 i Göteborg avslog en liknande begäran om cirka 10 000 handlingar. Där anförde kommunen precis som i fallet här "betydande hinder" som orsak till att inte lämna ut dessa dokument. Det godtogs av den kammarrätten, men inte nu av kammarrätten i Stockholm. "Hur många förskolelärare och undersköterskor kostar det?" Så frågar sig Hanne Kjöller och fortsätter: "Och hur mycket är vi villiga att offra för att mata rättshaverister som med sin glupande aptit riskerar att tugga  sig till förändringar i den svenska öppenheten som vi inte vill ha?"

Det hela kommer säkerligen att mynna ut i en ändring av offentlighetsprincipen på sikt. För så här är den inte tänkt att användas, utan den ska vara något som journalister och andra som bevakar kommuner kan ha nytta av. Då även privatpersoner. Den tredje statsmakten är den som är inrättad för att ta hand om och titta på vad som händer i kommuner och offentlig förvaltning. Och tidningar plus andra medier får också regelmässigt ta del av detta. Hela vårt demokratiska system bygger på att alla har ett gemensamt intresse av att inte sabotera en kommun eller för den delen staten genom orimliga begäranden.

Högsta förvaltningsdomstolen är högsta instans för överklaganden från kammarrätten, men i praktiken fungerar denna domstol precis som Högsta domstolen: alla mål tas inte upp. Bara de som är intressanta ur domstolens synvinkel.