Att hålla ihop landet

I DN skriver statsvetaren och professorn Bo Rothstein att arbetarklassen och den intellektuella kulturella vänstern inte längre är ett par. Socialdemokratin missade tåget för ett antal år sedan. Och Expressen följer Jimmie Åkesson som bekymrar sig över hur Sverige ska kunna hålla ihop i framtiden. De äldre kvinnorna och de mörkhyade ungdomarna pratar inte med varandra i Trosa fast de sitter i samma rum. Kvinnorna skyller allt på dessa invandrare för det var bättre förr, alltför många har kommit hit. 

Det är olika delar av ett tänkande som finns i Sverige. Sd har vind i seglen för socialdemokraterna har mer än andra partier fått släppa till väljare till detta parti. Arbetarklassens män är krassa och tycker att det är förnuftigt vad Jimmie Åkesson står för och också regeringen har fått gå i den riktningen i sin politik, men håller fortfarande en mur gentemot sd. Moderaterna däremot har öppnat för samtal. Det går inte att i all evighet hålla emot.

Det politiska landskapet luckras upp och ännu mer så när Trump chockade världen genom att bli president. Det betyder något också för Europa fast att Nato och EU skulle falla ihop snart är ett önsketänkande från Ryssland som knappast blir verklighet. Men världen har svårt att bli en enhet efter att 2000-talet sågs som en ny tid då vi alla rent naivt skulle umgås och trivas tillsammans. Så har dock mänskligheten aldrig fungerat. 

På en övergripande intellektuell nivå är det lätt att få ihop mänskligheten. Alla kan hålla med om storslagna tankar som målinriktning om allas jämlikhet och lika värde eller värdighet som det står i FN:s mänskliga rättigheter. Men på lokal nivå är vi medlemmar i en flock, en klan, en familj, en släkt. Vad våra nära och kära säger till oss slår i en krissituation ut allt det övergripande och ideella. När makronivån påverkar mikronivån så att vi inte känner igen oss längre och det inte finns någon kompass för morgondagen är vi illa ute.

Då tar det instinktiva över i människor och vi håller oss till oss själva och släpper inte in någon annan. Pendeln slår över till det motsatta som tidigare rådde och det gäller då att tillräckligt många av människorna i ett land har is i magen och ett eget förnuftigt tänkande. Fast ofta ser jag att människor tyvärr fungerar ungefär som programmerade robotar och kör de mantra de har fått från överheten. Det är inte så lätt att fundera ut nya idéer och heller inte att diskutera dem. 

Långt från civilisationen? Nej bara några kilometer.
Mänskligheten förökar sig och lever tätt inpå varandra.
Tills resurserna tar slut och kriget bryter ut.
Naturen begriper bättre.
Foto: Olle Blomkvist

Frågan är om vi behöver en ny förbindelse mellan en intellektuell kulturell vänster och något annat. Förslaget från professor Bo Rothstein är att band ska knytas med en ny ekonomi som styrs av entreprenörer. Det ska rädda landet och politiken och betyder att låta den ekonomiska verkligheten ta över tänkandet inom politiken. Det ideella siktandet mot ett Utopia är sedan länge obsolet och urmodigt i den världen. Men har inte världen alltid fungerat så? Att många idéer och tankar har utkristalliserats genom en långsam kreativ process, som gör att mycket faller bort när tiden går, men vissa hårda fakta kvarstår.

Verkligheten i vårt land är att vi befinner oss ganska nära Nordpolen och har därmed ett geografiskt läge och ett klimat som inte gynnar stora befolkningar. Sverige har dragit nytta av att vissa människor hade det bättre förspänt och kunde komma med förnyande tankar och innovationer för att de fick vara ifred i det glest befolkade landet utan krig. Men de fördelarna har gått förlorade och vi kan inte leva på gamla idéer och lagrar.