Den naiva demokratin

Lena Andersson skriver i DN på ledarplats om den naiva demokratin. Där befinner vi oss nu när alla och envar får uttrycka sig hur som helst bara den känner sig förtryckt och bestulen av de andra i samhället. Det gäller att vara kvinna, svart eller brun. Absolut inte man och vit till hudfärgen. Allra känsligast är vita kvinnor som har lierat sig med män av annan hudfärg än vit har jag upptäckt. De kämpar för sina män och deras religion och kulturella särart. Dessa kvinnor ser sina män som framtiden. Och för dem är de naturligtvis så, men att breda ut detta över hela samhället blir en ny sorts diktatur. Det är den senaste teorin om "rasifiering", som har gjort att även politiska slagord utgår från detta begrepp. Allt handlar om raser och de vita är skyldiga till allt ont. Så här skriver Lena Andersson i dag i DN: 

"Det är en underförstådd sanning att ljushyade och män har erhållit sina poster och tillgångar därför att de är ljushyade och män. Samtidigt betraktas det som sinnesrubbat och renderar sociala bestraffningar utan nåd att på exakt samma menande vis tala om ”judars makt och inflytande i världen” eller ”muslimers utbredning i Europa”. Den förra varianten av detta identitära grupptänkande anses rättrådig, medveten och framåtsyftande, den senare förvriden och ond, trots att de säger samma sak och delar världsbild."

De förment utsatta och svaga har ersatt det gamla frälset, menar hon. Den naiva versionen av demokratin har gjort att aristokratin har lämnat in för att ersättas av vem som helst som har haft det besvärligt. Och en person som har haft framgång i livet har alldeles säkert förbrutit sig mot de som inget har och ska stå till svars inför dessa. Vårt demokratiska system har gjort att alla måste behandlas olika för att ingen ska bli beskylld för att behandla dem olika, menar Lena Andersson.

Numera tror vi att demokratins kärna är det val som ska äga rum senare i år. Men det stämmer inte. Utan kärnan består av att vi får klara oss själva. Och att vi kan detta. Frånvaron av styrning uppifrån är demokrati. Och människor som är fria anpassar sig också till varandra och gör kompromisser i vardagen för att en ömsesidighet ska råda. Annars blir det ett allas krig mot alla och att ingen människa kan leva med någon annan. Det är barnens narcissistiska rike. Lena Andersson fortsätter så här: 

"Demokratin garanterar möjligheten att råda över sitt liv, att bestämma sitt yrke, att starta och gå med i föreningar utan att straffas, att slippa vara med i föreningar utan att straffas, att publicera utan att be om lov först och att kunna ta del av människors yttranden utan misstänkliggöranden. Det är inte tack vare makten vi har dessa friheter, utan för att makten håller sig undan."

Allt är de vita männens fel. Eller det
kapitalistiska systemet, som är
skapat av dem.
Vita kvinnor ska helst
 liera sig med icke-vita män.
Faksimil från Google.