Att vara beskyddad

Jag har skyddsänglar på bild. När jag var liten såg jag dessa bilder i det sommarhem, där min bror och jag var. De gjorde intryck på mig. Mer än de predikningar som vi också fick höra. Jag har aldrig riktigt förstått religion. Men andlighet vet jag vad det är. Den privata, personliga som inte är beroende av någon fadersgestalt i himlen och inte heller av den heliga madonnan.  

Jag såg nyss filmen Kristian Petri har gjort om Björn Andrésen, den man som blev världsberömd som 15-åring och som sedan lät sig svepas med av denna berömmelse. Hans som fick epitetet världens vackraste pojke. Hans mamma var en sökare, men levde inte klart sitt liv utan hittades död i skogen. Då var hennes barn små. Han själv hade två barn, men ett av dem dog i plötslig spädbarnsdöd när han var 8 månader. Men han har kvar sin flicka fortfarande som är 30plus nu. 

Skapar vi själva våra liv? Vem vet. En del säger att vi bestämmer innan vi föds de stora dragen i våra liv. Samtidigt som vi har en fri vilja. Men en del tar på sig för svåra liv och orkar inte leva dem. Björn Andrésen är en sorglig skepnad, fortfarande en sökare, som sin mamma utan något egentligt mål. Präglad som han är av sin mammas död fortfarande. Så känns det när man ser filmen. Han har drogat och druckit sig igenom sitt liv och ser äldre ut än sina 68 år. 

Själv känner jag mig alltid beskyddad. Ibland tycker jag att de som gått före mig åker med mig i min bil som mina skyddsänglar. Eller finns runt mig på andra ställen och jag drömmer ofta om dem på nätterna. Jag har en grund att stå på, som jag inte vet varifrån den kommer. Men den är bergfast. Jag kan vara ensam för jag känner mig aldrig ensam. Jag är omgiven av själar, som liksom min egen själ, är goda och trygga. Det är min önskan för världen att alla människor ska komma dit. Till en egen inre trygghet, som inte är beroende av den yttre världen, inte av profeter eller gudar. Därför har jag skrivit min senaste bok också Innan glädjen infinner sig. 

En av de skyddsänglar jag har på bild vid min säng och som jag såg första gången som liten. För mig är dessa bilder en avbildning av en inre verklighet. Banala och kitschiga tycker säkert en del, men de är det inte för mig.