Linnéa hittade sin mamma död

Det hände för ett år sedan när hon kom från skolan 19 år gammal. Hennes mamma låg död på hallgolvet. Det blev naturligtvis en chock. Jag vet eftersom jag hittade min mamma död när jag var 22 år. Det är något man aldrig kommer över, men minnena och chocken dämpas en smula med åren. 

Nu tycker Linnéa att samhället skulle ingripa mer, att hon skulle ha blivit körd till psykakuten. Att det borde vara rutin. Men så fungerar inte vårt samhälle. Det är uppdelat efter privat och offentligt. Och det var den döda som först behövde tas om hand. Så ska det också vara. Eftersom Linnéa gick i skolan hade hon sin närmaste hjälp där. Och släkt och vänner är bättre på att stötta än en vårdapparat. Psykakuten är till för människor, som har förlorat greppet om tillvaron, inte för människor som har sorg i första hand.

Döden ingår i livet även om det känns hårt när den kommer, när det än händer. Jag har förlorat min sambo nu för några månader sedan och det var väntat eftersom han var sjuk i cancer, men man kan aldrig riktigt vänja sig vid denna förlust av den närmaste i livet. Men sorgen ingår i det privata, att vi ska ta hand om detta och även själva processen runt den döde ingår som en stötta från samhället. Att ägna sig åt begravning och att ta hand om allt det praktiska efter den döde. Det är ett sätt att ta farväl också. Detta ska inte tas ifrån människor.

Det finns alltid en privat bit av sorgen, som ingen kan få hjälp med på riktigt. Vi måste var och en av oss klara av livet och också döden. Själv går jag nu i sorggrupp hos kyrkan. Det kan alla göra och på alla sjukhus finns präster och diakoner att prata med. Vårdcentralen är till för människor i chock också. Det är både en fysisk och psykisk process. Men man måste orka söka hjälp själv. Eller med hjälp av någon anhörig eller vän.

Jag har pratat genom åren både med psykolog och kurator efter dödsfall. Själv håller jag på att samla ihop mig för att gå vidare, att orka ändra saker och ting på riktigt och inte leva kvar i det liv vi hade min sambo och jag. Men det tar tid och det får ta tid. Livet och döden hänger ihop. Det är inte totalt olika tillstånd, men att komma förbi förluster tar tid. Det är inte något som kan fixas till av samhället. 

Här skrev jag tidigare om sorgearbete. Och här om min sorgegrupp.
Femina skrev förra året om detta sorgliga, som hände 1968. 

Det här är min mamma som konfirmerad 14-åring.
Hon dog för snart 47 år sedan.
En sorg som aldrig går över,
men den dämpas.