Sorgegrupp

Kom just hem från min sorgegrupp (eller om det heter sorggrupp, tycker bättre om sorgegrupp). Den hjälper mig och några andra i samma situation att bearbeta den tunga sorg, som vi har fått genom att våra allra närmaste har gått bort. De har dött allihop det senaste halvåret eller så.

Jag kan inte berätta vad vi pratar om eftersom vi inte ska göra det hur som helst, men det hjälper att gå i denna grupp. Varje gång jag ska åka dit så tar det emot en smula. Känns tungt. Vad ska vi nu prata om tänker jag? Men det ger sig naturligtvis. Och när jag väl har suttit där och ännu en gång delat sorgen så känns det mycket lättare på hemvägen.

Det är kyrkan som håller i denna grupp och jag är inte religiös, inte troende, och är inte heller medlem i den församling, som håller i det här. Men det går bra ändå. Jag "vet" att livet fortsätter och att vi alla går vidare till något nytt, men sorgen för oss som är kvarlämnade här finns där ändå. Och det hjälper att dela denna sorg. Absolut. 

Det är något annat än att prata med släktingar eller vänner. Här i gruppen känner jag ingen alls, men det gör inte någonting, för vi delar samma erfarenhet. Den vi kan frukta och som sägs vara den allra tyngsta i livet: att förlora den närmaste och mest älskade. Det finns många nivåer på sorg och här får vi ta del av allt.

Här ser och hör vi andra som är i samma situation. För döden och sorgen är så svår att dela annars i vardagslivet. Jag är också sådan att jag vill gärna träffa andra, men ändå inte. Är gärna ensam och sover rätt mycket. Det gör ingenting. Man måste var snäll mot sig själv när något sådant här har hänt. Nu är det fyra månader sedan min älskling försvann bort till den andra sidan.

I dag orkade jag plantera ut påskliljorna. Något att glädjas åt mitt i sorgen.