Sorgearbete

Har inte haft lust att skriva om något särskilt de senaste dagarna. Håller på med sorgearbete. Det är jobbigt när man möter människor, som inte befinner sig på samma nivå, som arbetar med samma sak kanske, men som inte är på samma nivå. Och det var nog bättre förr när människor gick omkring med sorgband och alla mer visste något om sorg. Nu ska vi alla vara så positiva, så när jag sade häromdagen att läkarna bara klarar 50 procent av cancerfallen fick jag det hurtiga svaret att man kan ju säga att de klarar så många som 50 procent. 

Nej, sade jag de klarar bara 50 procent. Jag trodde det var fler. Och cancer framstår som en epidemi för mig, men det kanske det inte är. Det var bara så att förr i tiden så dog människor av andra sjukdomar, men numera framstår cancer som den sjukdom vi dör av mest. Eller också är det så att alla kändisar, som framträder och berättar om sin cancer, får denna sjukdom att framstå så. Bengt Magnusson TV4-kändisen gjorde det i dag. Skådespelaren Tom Hanks fru Rita Wilson opererade bort båda brösten i förra veckan.

Och nu är det drygt fyra månader sedan min sambo journalisten Olle Blomkvist avled av cancer. Den började i halsen och spred sig till ryggraden. Han kämpade med alla behandlingar som fanns den sista tiden, men det var för sent. 

Sorg är individuellt och som individ lever man på många nivåer. Någon dag kan det kännas bra och nästa dag är allt åt skogen. Saknaden i det lilla finns där hela tiden. Visserligen går jag omkring och pratar med Olle fortfarande, men han finns ju inte här rent fysiskt. Han kan inte svara riktigt. Det blir jag som gör det. Och ibland när jag utbrister att det är för hemskt och vad ska jag ta mig till, kan jag i nästa sekund brista ut i skratt. Irrationellt nog. Som sagt som individ befinner man sig på många nivåer samtidigt. Det gäller att fungera i vardagen. Tystnaden är också skön ibland, tycker jag. Något vilsamt.

Värst är det i början när det kommer massor med papper med posten och när sorgen ligger där stor och grym samtidigt som det gäller att fungera i vardagen och ta hand om det praktiska med begravning och bouppteckning. Det är otroligt att man orkar. Det stadiet är passerat nu, men myndigheter och bolag fungerar inte alltid så bra i mötet med döden. I går fick jag ett brev från SPP, som meddelade att det inte fanns några pensionspengar att hämta efter min sambo. Nä, det trodde jag inte heller. Det var först nu de hade upptäckt att han dog förra året, så därför hörde de av sig. 

Så småningom kommer jag att gå vidare mer än nu utan min sambo. Att fungera i vardagen och ta över allt det som han gjorde. Har redan lärt mig att betala räkningar över internet, är inne på att ta hand om huset och fixar detta själv. Tror jag. Eller med hjälp av mina söner. Och våra relationer i släkten har redan förändrats. Vi försöker fylla ut tomrummet efter en pappa, en farfar, en närstående, en vän, en älskad och någon som dog alldeles för tidigt.

En bild av oss från en sommar i slutet av förra århundradet.
Kanske sommaren 1998. Inte kunde jag tro att han skulle vara borta nu.