Jag har skrivit manus om Jacqueline Kennedy, för hon var mer intressant tyckte jag än president Kennedy, men hon var inte vänstervriden och kom från amerikansk överklass, vilket inte ses som spännande i Sverige. Dessutom fanns det i hennes släkt en skröna om hur fina anorna var från Frankrike, där de i stort sett var släkt med det franska kungahuset. Men allt det där var påhittat. Naturligtvis har det blivit konspirationsteorier kring mordet på hennes man, så det är bra att president Trump nu tänker släppa alla hemligstämplade handlingar kring vad som hände. Så att världen äntligen får veta. Kanske.
President Trump kommer att vara i Dallas, Texas, där president Kennedy mördades nu i veckan på onsdag. Jag skrev så här om hans och hans frus besök där.
Jacqueline hade haft glasögon sedan hon var tio år och Jack hade börjat använda läsglasögon i 40-årsåldern. Men det finns knappt ett enda fotografi där någon av dem använder glasögon. Förutom alla bilder där hon har sina solglasögon. Så fort någon försökte fotografera dem när de hade läsglasögon vände de sig bort eller tog av dem. Det ingick i det ungdomliga de ville representera. Det friska. Det skulle inte vara något fel alls på presidentparet. Jacqueline Kennedy var glad över att vara tillsammans med John F Kennedy på den där resan och hon var stolt över att det gick bra för dem och hon ville hjälpa till.
- Jag gjorde det för oss som familj. Det skulle vara lugnare att kunna stanna kvar i Vita huset ännu en fyraårsperiod, en bostad som barnen var vana vid, än att behöva flytta till en osäker framtid. Jack behövde en period till som president för att kunna uträtta tillräckligt för landet och folket. Han hade bara hunnit att börja med att försöka ändra folks inställning till varandra. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa till.
Presidentparet landade först i San Antonio och president John F Kennedy höll ett tal innan de flög vidare till Houston. Jacqueline Kennedy talade där vid middagen på spanska och sedan fortsatte de till Fort Worth och till Texas Hotel, dit de kom vid ettiden på natten. Det hade varit en lång dag och de var båda så trötta att de kramade om varandra och sedan gick till varsitt sovrum. President John F Kennedy hade sagt till sin maka att hon inte behövde gå upp så tidigt. Han själv skulle hålla ett tal på torget före frukosten, men Jacqueline Kennedy behövde inte gå upp förrän efter nio när frukosten serverades. Hon lade fram sina kläder kvällen innan. Hon skulle ha den rosa chaneldräkten med en pillerburkshatt, en marinblå blus, marinblå handväska och lågklackade skor. Till detta skulle hon bära korta vita handskar. Hon kom ned till frukosten nästa dag lite sent och Jack var redan där. Han hade hållit sitt tal utomhus och nu höll han ett tal till vid frukosten. Sedan var det en timme kvar innan de skulle flyga vidare till Dallas.
Tidningen Dallas Morning News hade den morgonen en stor helsidesannons med en ram i svart som om det vore en dödsannons med den ironiska rubriken: Välkommen Mr Kennedy till Dallas. Det var extrema högernationalister som hade satt in annonsen i tidningen. Ägaren till tidningen, Ted Dealey, tyckte inte om John F Kennedy och han hade tidigare hånfullt sagt om presidenten:
- Istället för att leda Amerika, som en riktig man på en hästrygg så tyckte folket i Texas att det mera såg ut som om han använde Carolines cykel.
President John F Kennedy fick tidningen och såg annonsen. Han läste den och räckte den sedan till Jacqueline. Hon mådde illa när hon såg den. Men presidenten skojade lite om den:
- Vi är på väg till det riktiga toklandet idag. Igår kväll var väl ändå bästa chansen ifall någon skulle vilja ta död på en president. Det regnade och det var mörkt och vi trängdes med en folkmassa. Någon skulle ha kunna haft en pistol i en portfölj, skjutit och sedan bara släppt den och försvunnit i folkmassan.
Det lät som en riktig thriller när Jack Kennedy konstaterade detta, som om världen fungerade efter hur deckarförfattare skrev. Alla katastrofer kommer oväntade för att ingen har förutsett dem. Det fanns inte i presidentparets föreställning att en galning skulle kunna skjuta mot dem denna soliga och ljusa dag. Att någon skulle vilja ta presidentens liv och allra minst fanns det i president John F Kennedys föreställning. Eller om det fanns där så höll han detta ifrån sig för han ville så gärna att allt skulle gå bra den där dagen den 22 november 1963. Han ville på sitt vanliga charmerande sätt inta den stad de var på väg till. Jacqueline Kennedy hade på sig sin rosa återanvända chaneldräkt och sin lilla pillerburkshatt och var förberedd för Dallas. Hon ville hjälpa sin man att charma invånarna:
- Vi hade bra väder, när vi landade på flygplatsen Love Field i Dallas. Klockan var tjugo i tolv på dagen och vi klev ur flygplanet tillsammans och vi log bägge. Vi tryckte några händer bland människorna, som hade samlats för att se oss. När vi satte oss i bilen, den öppna, mörka Lincoln SS 100 X, fick jag några sista instruktioner:
- Se åt vänster bort från presidenten. Vinka åt människorna på er sida. Om ni båda vinkar till samma väljare är det bortkastat.
- Framför oss satt John och Nellie Connolly, guvenören och hans fru. Jag satte på mig solglasögon för det var varmt och bländande ljust, men Jack sade åt mig att ta av dem. De låg i mitt knä och jag tog på mig dem igen när det inte var så många människor, som kantade gatorna, men John F Kennedy sade igen:
- Ta av glasögonen, Jackie.
Presidentparet hade lämnat Love Field strax före klockan ett. Kortegen hade klarat av den första etappen och den var på väg in från flygfältet genom Dallas. Först körde motorcykelpoliser och sedan kom presidentparets öppna Lincoln, som inte hade något tak den dagen. Jacqueline Kennedy hade velat ha det. Secret Service hade också tyckt att tak vore bra, men president John F Kennedy ville inte. Han tyckte att alla skulle kunna se dem. Ingen ville stå vid en gata, där bilen med presidenten och hans fru körde förbi utan att de kunde se något. Det påminde för mycket om slutna dikaturer, om rädsla för människor. Inte skulle väl presidenten vara rädd för sitt eget folk?
- Alla var vänliga mot oss och eftersom solen sken fanns det ingen större anledning att ha ett biltak över vår öppna, stora Lincoln Continental. Jag hade min rosa pillerburk på huvudet och den skulle hålla håret på plats också i bilen och jag återanvände min rosa chaneldräkt med guldknappar, som jag hade haft i flera år för att inte stöta mig med pressen genom att verka slösaktig. Det var Jack, som hade valt ut den åt mig. Mellan mig och Jack låg en stor bukett med röda långskaftade rosor, som jag hade fått på flygplatsen.
Bilkortegen närmade sig det sista inplanerade kvarteret. Bilen svängde från Houston Street in på Elm Street. De var på väg mot en mörk tunnel och Nellie Connally sade:
- Vi är nästan framme.
Det skulle inte dröja mer än fem minuter så skulle de kunna lämna bilen och få lite lunch.
Bilen åkte förbi Texas School Book Depository vid halvett när en smäll lät som en feltändning från någon av polisens motorcyklar. President John F Kennedy höjde handen mot sin hals och började falla och Jacqueline Kennedy grep tag i hans vänstra arm. Just då skakades hans huvud och hans kropp lyftes upp och han föll ihop mot sin fru. Hon fick både blod och hjärnsubstans över sig. En bit av hans huvud sprängdes bort och hon såg att hans hjärna var blottad. Den var alldeles rosa.
Inom några sekunder hade åtminstone tre skott avlossats. Det första träffade presidenten i nacken och gick ut genom hans luftrör därför hördes ingenting från honom. Han fick inte fram ett ljud. Det fanns ingen luft. Det andra skottet sårade svårt guvenör John Connally, som satt direkt framför John F Kennedy eller om det var samma skott som hade träffat presidenten och kulan bara fortsatte. Och det tredje träffade presidenten i bakhuvudet på höger sida och sprängde bort en del av skallbenet och hans hjärna. Hjärnsubstans och blod flög över bilen.
Jacqueline Kennedy skrek:
- Gud vad gör de? Gud de har dödat Jack, de har dödat min make... Jack, Jack!
Jacqueline Kennedy hjälpte deras personlige Secret Serviceagent, Clint Hill, att komma upp i bilen genom att hon sträckte sig bakåt och fattade hans hand. Han kröp upp i bilen över bakluckan och skyddade henne och presidenten med sin kropp och bilen satte fart. Det har sagts att Jacqueline Kennedy försökte fly från bilen men det var inte sant. Hon ville ha hjälp. Det hon gjorde var instinktivt. Hon ville ha någon bredvid sig själv, som kunde hjälpa henne. Föraren hade saktat in när guvenören började skrika för att han träffades av ett skott, istället för att öka farten, som han borde ha gjort och de agenter, som var framför bilen reagerade inte heller. Inte tillräckligt snabbt. De ögonblick som kunde ha räddat presidentens liv passerade förbi.
 |
| Bilderna från Kennedymordet har fortsatt att komma. Faksimil från Google. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar