Chefredaktören Peter Wolodarski gillar inte sverigedemokraterna

Det är ingen sensation att chefredaktören för DN inte gillar sverigedemokraterna. Journalisterna på DN har alltid varit mest socialdemokrater. För mig var det självklart den tidning jag ville jobba på, för jag var uppvuxen i Björkhagen och indoktrinerad sedan barnsben av Alva och Gunnar Myrdal, som reformerade skolsystemet med Enhetsskolan. Efter kriget var socialdemokraterna det självklara partiet för de flesta svenskar. 

Peter Wolodarski har inte invandrat, utan är född här i Sverige i Oscars församling på Östermalm. Precis som jag själv en gång i tiden. Hans föräldrar flydde från Polen och kom till Sverige på 1960-talet, sedan kommunisterna startat en kampanj mot judar där. Jag förstår att han är rädd att inte anses som svensk om sverigedemokraterna får mer makt i Sverige än de redan har. Därför skriver han i dag i sin ledare att dessa dömer människor efter utseendet.


Jag förstår Peter Wolodarskis rädsla som skiner igenom i hans text i dag. I dessa tider verkar vad som helst kunna hända. Och för någon som är jude och uppvuxen med berättelserna från släkten om vad som har hänt ligger detta och skaver som ett kollektivt minne och medvetande om vad människor är kapabla till. Hans mormor flydde från Warszawa. Och det finns risk för att nazisterna, kommunisterna eller liknande förgreningar tar över världen igen. Det är bara ett par generationer sedan detta hände. 

Jag är drygt 30 år äldre än Peter Wolodarski och har ett annat perspektiv. Själv hade jag mardrömmar om krig när jag var liten, att jag var soldat och kämpade från hus till hus i en ruinstad. Vet inte varifrån detta kom. Världskriget låg emellertid nära eftersom jag är född 1945. Men i Sverige fanns då tryggheten och ljuset och vi som fick flytta in i Björkhagen var utvalda och lyckliga människor. Där fanns det moderna i form av badrum med varmt och kallt vatten och klädkammare i tvåan på 60 kvm.

Jag kan också förstå att så många säger sig vilja rösta på sverigedemokraterna för politikerna har inte lyssnat särskilt bra till vad folket säger. Inget av de andra partierna. Politikerna är broilers och har varit det under många årtionden. Det var oerhört länge sedan vi hade någon som Gunnar Sträng, som själv hade upplevt fattigdomen och eländet i Sverige. De som har upplevt svårigheter kommer nu ofta utifrån. Vi har en röra inom landet och politiken, som vi aldrig tidigare har haft. Åstadkommen sedan 90-talet och förvärrad under de senaste åren. 

Polischefen Dan Eliasson har misslyckats med sin uttalade satsning på utanförskapsområden. Han sade i går att polisen hade ätits upp resursmässigt av "migration, gängskjutningar, grov brottslighet och terror". Jo det är något som politikerna har åstadkommit under 2000-talet genom att låta Sverige vara öppet för alla. Antalet utsatta områden har blivit fler, för att "beslutsfattare inte har sett problemet", sade Dan Eliasson. Det "stämmer inte med vår självbild", sade Eliasson, och han talade i egen sak. Han tillhör de beslutsfattarna.

Många är de bland folket som har sett vad som har hänt. Och gör det varje dag. Nu verkar Eliasson ha vaknat upp och tar in kameror och andra myndigheter i jobbet mot de kriminella. Det första som behöver göras i en svår situation är att se verkligheten. Och i backspegeln kan jag se de som skrek högt när jag avslöjade att 11-åriga Ebba Åkerlund dog för en terrorist på Drottninggatan, som en förvriden mobb, som skulle ha alla runt omkring till nazister. Det har bara funnits ett skällsord sedan andra världskriget inom den extrema vänstern. Men ord gör inte att ondskan försvinner. Den tas fram genom medveten övertygelse. Den vill leva med, som C G Jung sade. Jag hoppas verkligen att den mer realistiska uppfattning, som nu verkar finnas hos myndigheter och beslutsfattare, får genomslag detta svåra valår. 

Peter Wolodarski chefredaktör på DN
säger detta i dag i en ledare.
Faksimil från DN.