Och så går vi bakåt i tiden

Här är en bild innan allt det otäcka hände. En oskyldig bild. Det är Lennart Didrik, som har skickat den till mig. Den är från den 13 juli 1968. En mycket fin bild av en ung mamma med sin första son. Det är jag och André således. Jag minns den inte alls själv och vet inte riktigt var den är tagen. Kanske på Ingarö, där min mamma höll på att bygga nytt hus. Att jag inte minns kan bero på att den 19 juli 1968 hittar jag min mamma död när jag kommer från arbetet. Mitt livs värsta trauma, som det tog mycket lång tid att komma förbi. Då kändes det som om min kropp hade huggits rakt itu av ett yxhugg. Bokstavligen. 

Foto: Lennart Didrik

Jag vet att Camilla, Lelles fru är sjuk i samma hemska sjukdom cancer, som min sambo dog av. Jag har läst det hon har skrivit om sin sjukdom på nätet. Cancern har vandrat runt i kroppen hos henne sedan 2008. Ta varje dag som den kommer Camilla! Sjukdomar är aldrig rättvisa. Men livet är så mycket längre och större än döden. Och vi dör aldrig! Bara kroppen, vårt skal blir förbrukat till slut, men vi lever vidare. Det är en fysikalisk lag för energi kan aldrig gå förlorad. Det upptäckte Einstein.

Cancer är vår tids utmaning till människor. För vi lär alla få den, säger läkarna, om vi lever tillräckligt länge. Alla berörs av den för alla känner någon i omgivningen som har den eller har dött av den. Så illa står det till, men vi pratar inte riktigt om detta faktum. Eller att så många dör varje år. Här är en dyster lista över kända människor som dog förra året. Döden är en del av livet, att ta farväl ingår, men oftast pratar vi inte om det. 

Här kan ni se förhållandet mellan födda och döda enligt statistiken. Kring 90 000 människor dör varje år i Sverige. Inget att prata om för det är naturligt. Så är det bara. Vi var tydligen mycket pessimistiska inför det nya årtusendet för då 1999 föddes mycket få barn i Sverige. Men sedan dess har fler fötts. Döden ingår som en naturlig del i livet, men vår rädsla för vår egen död gör att vi avskärmar oss från detta. Men döden är inte farlig. Det är lidandet innan som är jobbigt.

För att ni ska kunna le lite åt döden så berättar jag här återigen hur min andrapappa, styvfar Tore Martini dog. Han sade till nattsköterskan på Danvikshem där han låg: Nu ska jag dö! Jag ska ta nattbussen. Och vet du vad det bästa med den är? Jo, att den är gratis! Sköterskan frågade honom om han behövde något, morfin eller så. Men han sade att det var bra, att han mådde bra. Och 20 minuter senare var han död. Detta hände den 12.12.2010. Han blev 89 år. Nu ska vi ha begravningsceremoni för min sambo i samma kapell på samma kyrkogård. Det blir bra!