En hyllning till männen

Här är en hyllning till alla män, som kämpar som galningar för att ta hand om sin familj och för att hålla sig själva över ytan. Det är så sorgligt att se hur illa det står till i världen för männen. De som oftast gör allt för att samhället ska bli bättre, som jobbar stenhårt för att ta hand om kvinnorna och barnen. Tyvärr glömmer de ibland att de också måste ta hand om sig själva. Inte bara jobba tills de stupar. Männen har också rätt att sörja, att bli ledsna över eländet i världen och det förfärliga som ibland finns nära dem. 

Jag har sett denna kamp på nära håll nu när vår äldste man i familjen har tvingats gå över till andra sidan på grund av sjukdom, den hemska cancern, som inte sparar någon. Han stressade sig genom livet och blev sjuk av detta. Hans eviga dagliga strid för att vi skulle ha det bra sög musten ur honom. Nu har han ordnat så att vi får leva gott, men priset var att han själv försvann. Han offrade sig för familjen. Så kan jag se det. Nog hade det varit bättre om han hade levt nu! Jag bad om ursäkt till en annan man häromdagen, för jag skällde på honom när han inte fattade att jag behövde sand på vägen närmast oss. Han orkade inte ens sätta sig in i vem jag var eller var sanden behövdes. Då tog jag till storsläggan och berättade verkligen vem jag var. Han hade svarat något nedvärderande och tyckte jag kunde hitta någon stig, någon promenadväg från mitt hus. Inte behövde jag sand inte.

Jag röt till med all den vrede som stor sorg kan orsaka. Och förklarade noga för honom hur länge jag hade bott här och hur gammal jag var och att jag hade jobbat nog med att släpa sand till vår väg, då när jag var yngre, och det fanns en sandhög i närheten. Det argument som tog skruv var att jag undrade om han tyckte att hans fru skulle behöva fixa till vägen innan de kunde åka bil eller gå på den. En timme senare dök traktorn upp och sandade. Och jag bad efter detta som sagt om ursäkt för att jag hade skällt på honom och förklarade att färsk sorg fungerar så: man pendlar mellan gråt och vrede. Mellan utmattning och ett raseri som kan försätta berg.

Här nedan ser ni de närmaste männen i min familj. En av dem lever inte längre. Ta hand om er nu! Det är farligt där ute när man går igenom att någon nära har dött. Man behöver sörja, gråta och ta igen sig. Sorgen suger ibland musten ur en. Det är tillåtet att slappa. Jobba inte för mycket, ta det också lugnt. Återhämtning är nödvändig efter en stor förlust. En ommöblering i själen äger rum. Alla relationer förändras. Själv har jag anlitat psykvården rätt många gånger, när jag har känt i livet att det här orkar jag inte med längre. Senast när min pappa dog.