Nu är det konstaterat att arbetslöshet bidrar till självmord. Det är inte så märkvärdigt utan rätt självklart det som forskarna nu har undersökt och kommit fram till. Omkring 20 procent av de som tar livet av sig gör det för att de har blivit arbetslösa, eller riskerar att bli det. Det är den direkt bidragande orsaken till detta. Jag känner väl till det eftersom det är så jag inleder min första publicerade bok: "Jag är en svag människa som inte passar in i vårt samhälle. Och nu har jag verkligen nått till vägs ände, som dom säger. Jag får ångest bara av ett enkelt telefonsamtal från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Senast min arbetsförmedlare ringde började jag gråta i telefonen. Jag är verkligen en mes."
Så skriver jag på första sidan i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad. Det är en uppgörelse med ett samhälle, som inte bryr sig om att ta vara på människor. Den är skriven mellan år 2003 och 2005 och startar när jag inte orkar länge. Inte att ingå i det utanförskap, som har skapats för människor, som har ramlat ur systemet. Den dagboken var inte politisk korrekt då, för den uppmärksammades inte särskilt. Men naturligtvis är den alltid aktuell.
Hela familjen råkade illa ut för att detta hade hänt och för att vi kämpade på så gott vi kunde. Yngste sonen orkade inte gå till skolan på högstadiet. Han blev deprimerad över det systemet och jag blev sjukskriven för depression. Ett nytt facit har vi fått nu i år, då vi håller på med bouppteckningen efter min sambo sedan 30 år. Han fick cancer och dog före jul förra året 57 år gammal. Stress är en faktor i den sjukdomen.
Ett Sekel av Tystnad handlar om alla tillkortakommanden som jag själv och samhället står för när ingenting längre fungerar som förut. Efter ett halvårs sjukskrivning då 2003 tog riksdag och regering ifrån familjen den sjukpenning, som vi så väl behövde. Barnen var inte vuxna utan tonåringar. De sänkte helt enkelt min sjukpenning med flera tusen i månaden. Och sedan tyckte den socialdemokratiska regeringen att det var dags att tvångspensionera mig innan valet 2006, vilket blev fattigpension. Så drabbade ett riksdagsbeslut mig och familjen livslångt.
Det var nödvändigt för mig att börja skriva min första bok då för tolv år sedan. Jag kände att jag stod inför något mycket svårt och att skriva var mitt yrke, fast jag inte fick utöva det just då som journalist. Att bli författare var det som återstod. Det hjälpte både mig och familjen att gå vidare, att skriva ut detta svåra i klartext, alla de ekonomiska orättvisor vi drabbades av. Men den som fick betala det högsta priset var min sambo. Han fick huvudansvaret för försörjningen av familjen och stressade sig igenom resten av livet. Innan han fick den dödliga sjukdomen cancer hade han knappast varit sjukskriven alls under sitt arbetsliv.
Det är så enkla mekanismer, men så svåra att göra något åt i ett samhälle, där människor ses som slit- och-släng-varor. Och där vi importerar nya vuxna individer, för då slipper staten ta hand om och uppfostra barn från början. Synen på människor från alla partier är att vi måste växa som befolkning, få större BNP varje år och slå oss för bröstet för vi är så duktiga och alltid har varit med vårt utmärkta skattesystem och våra många byråkrater. Bankerna måste göra sina vinster och räntan ligga på låga nivåer, för då har människor råd att ta stora lån. Den syn som fanns förr i tiden att man kunde inte göra något förrän man hade råd är helt borta.
Folket fick som bekant nog av det icke-fungerande politiska system vi hade då 2006 när regeringen blev borgerlig efter valet. Det var en snabb utveckling rent politiskt såg det ut som, men massor av människor i Sverige hade råkat illa ut redan på 90-talet. Det var då den första stora ekonomiska krisen drabbade och Riksbanken höjde räntan till 500 procent under den socialdemokratiske chefen Bengt Dennis. Arbetslöshet blev följden för många människor. Landet var inte längre den enhet det tidigare hade varit för Balkankriget bidrog med den första stora invandringsvågen av flyktingar och socialdemokraterna hade tappat greppet om hur politik skulle skötas.
Det som har hänt efter detta är att landet har blivit otryggare och självmorden har ökat, särskilt bland ungdomar. Och politiskt sett är det icke ännu riktigt comme-il-faut att inse att när stora grupper av befolkningen är nyligen anlända till landet så skapar detta oro, både bland infödda invånare och de nyligen invandrade. Detta som är så självklart för vem som helst, som liksom jag själv är uppvuxen i en förort, dit alla flyttade som nytillkomna. Ingen hade sina rötter där. Slagsmålen var legio bland barnen i skolan och överfallen på flickor likaså. Gängbildningen bland ungdomar självklar. Men på den tiden fanns det jobb och skolan slutade vid 15 års ålder. Alla kunde gå vidare till något annat.
13.2.2015
Här är en sjuk, som inte orkade mer. Han tog livet av sig. Jo det händer sådant. Han kände sig utstött ur samhället och hade ibland så ont att han inte orkade klä på sig eller leka med sina barn. En tragedi. F-kassan lyssnade inte till honom och han orkade inte söka försörjningsstöd, dvs socialbidrag. Han dog den 24 januari förra året. Det är Jörgen Perssons föräldrar som berättar om sin son. Han blev 40 år och efterlämnade fru och barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar