Med handväska som vapen

Tanten med handväskan som slår mot en man framför henne i ett nazistiskt demonstrationståg är inte någon symbol för våld. Men för frustration. Hon träffade aldrig med handväskan. Jag har sett de rörliga bilderna från denna händelse på TV. Bilden tagen av en DN-fotograf är lite missvisande, för det ser ut som om hon ska träffa huvudet på mannen i nästa sekund. Det gjorde hon inte. 

Tanten som konst
 är redan symbol mot förtryck.
 Alla sorter. Hon behövs.

Jag som själv är tant förstår henne. Det är klart att om symbolen för det förtryck som hennes släktingar råkade ut för och dog av tågar förbi så kan sinnet rinna. Det finns mycket för tanter att bli upprörda över i vårt samhälle och denna staty, som nu Sigtuna intresserar sig för, kan stå som en symbol för tanters upprördhet över samhällets risiga tillstånd. I allmänhet. Både till vänster och höger i politiken.

Konsten ingår i yttrandefriheten och nu när Växjö kommun inte längre vågar stå för den, så är det naturligtvis bra om någon annan kommun vågar. Hon hade kunnat slåss med ord istället, tycker centerpartisten Eva Johansson i Växjö. Vad har detta med statyn att göra? Så detta blir en pendang till Rondellhunden då? Fast rädslan nu handlar om att nazister kommer att angripa?

Denna tant hade aldrig blivit ihågkommen om hon hade ställt sig och skrikit mot denna demonstration då 1985. Hennes handling är mycket symboltyngd. Den handlar om högerhjärnan där inte orden finns, men väl känslor och bilder. Och detta är också en del av den mänskliga naturen. Jag hoppas tantens frustration får finnas som staty någonstans som offentlig utsmyckning. Den är 165 centimeter hög och passar även i en trädgård. Det tycker Maria Erixon Levin, som vill ha den där. I sin trädgård.

Här kan ni läsa om den verkliga tanten Danuta Danielsson, som var 38 år när denna händelse inträffade. Danuta var en ensling som hade svårt att ta hand om sig själv. Hon hade inte sett sin mamma föras till koncentrationsläger, som myten säger, för hon föddes efter andra världskriget år 1947. Hon ville inte bli kändis och tyckte inte om den uppmärsamheten. Två år senare orkade hon inte leva längre och tog sitt eget liv. Runt detta finns det också myter.