Och just i tiden ligger denna film där islamistiska fundamentalister har tagit över den mytomspunna staden Timbuktu i Mali. Det är också verkligheten, där svenska soldater är de som nu ingår i FN-styrkan i landet.
Filmen skildrar vad som händer när islamister tar över. Allt blir förbjudet. Pojkarna får sparka boll fortfarande, men utan boll. Stening av ett par är självklar och blodsböter på långt mer än vad den åtalade kan betala. När hans fru kommer och springer mot honom för att omfamna honom skjuts de bägge. En sångerska blir dömd till 40 piskrapp för att hon sjunger. Ingen får uttrycka individualitet och regimen är minst lika hård som den i Nordkorea eller som Eichmann i Hitlertyskland.
Alla recensenter världen över har varit överens om i sina recensioner att denna film är värd fyra stjärnor eller klappor eller vad man nu har för symboler. Det fick den också i morse i SVT. Det är en vacker film, för det karga landskapet är det som bildar en fin bakgrund till detta mänskliga lidande och det traumatiska våld människor är den enda art som har förmåga att utöva mot medlemmar av samma art.
Det är en känslomässig film som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Själv har jag fått alldeles nog av fundamentalism för åratal sedan, men för de ungdomar, som inte begriper något om världen utan dras till detta vansinne kan den ha ett budskap. Kanske. Men de som behöver se den gör det väl inte utan fortsätter att se på appen i mobiltelefonen med propaganda om kalifatet och IS. Och därmed pågår den självvalda hjärntvätten.
Timbuktu har premiär i morgon i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar